Hej Gud! Jag vet att du har fullt upp med finanskrisen och terrordåden i Bombay, men det vore briljant om du kunde se till att rapparen The Game genomför sin konsert i Stockholm på måndag. Oron som jag känner i bröstet inför varje efterlängtad hiphopspelning är starkare än vanligt. Jag fruktar att The Game kommer att ställa in. Därför vill jag att du vakar över honom så att han inte slarvar bort sitt pass, får en haschpsykos i Amsterdam, vägrar ställa sig på scen eftersom det saknas Kentucky Fried Chicken i logen eller hamnar i bråk med väktare som pepparsprejar hans entourage (som de gjorde i North Carolina).
Du är visserligen inte skyldig mig några tjänster. Särskilt inte efter Slayer-konserten jag gick på förra helgen då jag gjorde djävulstecken och sjöng med i låtar från albumet "Christ illusion". Men det borde uppvägas av att jag har varit i kyrkan två gånger senaste veckan (visserligen på en filminspelning och en adventskonsert, men ändå). Dessutom är The Game religiös. Han inleder sitt senaste album med en bön framförd av hiphopkollegan DMX. "We pray that every obstacle that the devil plans to place in our path may be removed in the name of Jesus", mässar DMX och ber om hjälp att motstå ilska, avundsjuka, falskhet, girighet och lust - egenskaper som den bästa hiphoppen brukar omfamna och förkasta om vartannat.
Du är nog lika trött som jag på rappare som säger att det var bättre förr. Det har de gjort sedan slutet av åttiotalet. Men The Game tar det bakåtsträvande gnället till en ny nivå. Han är så rabiat, självupptagen och fylld av hybris att resultatet blir lika surrealistiskt som Wu-Tang Clans konspirationsteorier. På sitt förra album jämförde The Game sig själv med de största rapikonerna: "I'm BIG, I'm Cube, I'm Nas, I'm 'Pac." Den här gången beskriver han sig själv som en efterföljare till Martin Luther King och Nelson Mandela. På en stöddighetsskala tangerar han till och med KRS-Ones klassiska citat: "Inga rappare är på min nivå. På himlen finns miljoner stjärnor men när solen skiner syns inga av dem. Jag är solen."
Vi kanske inte lär oss så mycket av The Games texter. Men hans pendlande mellan storhetsvansinne och självförakt är djupt fascinerande. Likt myten om Ikaros får han oss att förstå ödmjukhetens värde. Under det senaste året har han börjat gråta i flera intervjuer. I våras gjorde han det när han beklagade att så få rappare stödde hans kampanj för Sean Bell, en obeväpnad, svart man som blev ihjälskjuten av polisen efter sin svensexa. Tårarna började dock inte forsa ordentligt förrän The Game avslöjade att han funderade på att lämna hiphoppen - vilket enligt honom själv skulle vara en tragedi av episka dimensioner. "Ibland är jag för komplex för att folk ska förstå mig", sa han. "Men det är det som gjorde Einstein till Einstein och Martin Luther King till Martin Luther King och mig till mig."
Och det skulle vara en tragedi om The Game lade av. Hans tre album innehåller den maffigaste hiphop som gjorts det här decenniet.
Det enda som kan sänka måndagens konsert på Klubben i Södra Hammarbyhamnen är att han drar upp en massa tjejer på scen för att ha danstävling. Ingenting är jobbigare att titta på under rapkonserter. Därför, Gud, får du gärna se till att skönhetsstandarden på den kvinnliga delen av publiken blir lägre än vanligt. Amen.