Heineken? Fuck that shit! Pabst Blue Ribbon!” vrålar Dennis Hoppers psykopat i ”Blue velvet”. Det amerikanska ölmärket har länge förknippats med tras­proletariatet. Inte undra på att Lana Del Rey hyllar Pabst blue ribbon på sitt debutalbum.

Enligt den officiella artistbiografin härstammar den 25-åriga sånger­skan från ”smalltown USA” och bodde till nyligen på en husvagnsparkering i New Jersey. Nu har hon vuxit upp till en förförisk vamp med enorma läppar och oändliga ögonfransar. I videon till sin andra singel ”Born to die” sitter hon likt ett helgon i en katedral, flankerad av tigrar, för att i nästa sekund röka en joint och hångla med en tatuerad snubbe i en raggarbil. Gudomlig Hollywoodperfektion möter white trash.

Likt drömfabrikens mest kända Lana (Turner) heter Del Rey egentligen något annat. För två år sedan var hon Lizzy Grant, en vätersuperoxiderad blondin (med betydligt mindre läppar) vars karriär gick trögt. Strax efter att Lizzy förvandlat sig själv till den både sunkigare och snofsigare Lana Del Rey avslöjades att hon inte heller kom från en husvagnsparkering utan skidorten Lake Placid där hennes far är en förmögen it-entreprenör.

Hennes makeover har under det senaste halvåret väckt ilska på nätet. Det sägs att Lana Del Rey är en fejkad produkt med fejkat utseende och fejkad bakgrund. Pr-epitet som ”the gangsta Nancy Sinatra” förstärker det fabricerade intrycket. Hos vänner av alternativrock framkallar Lana Del Rey paranoia. ”Finns hon på riktigt?” frågar sig Lisa Milberg i PSL-bloggen. ”Eller är hon skapad av ett multinationellt bolag utifrån vanligast förekommande buzzwords som de hittat i mina gmails?”

Att artister anklagas för bristande autenticitet blir alltmer sällsynt i en tid då många stjärnor leker med identiteter och återuppfinn­- er sig själva en gång i månaden. ”När jag ser tillbaka på mitt liv före­drar jag att minnas saker på ett konstnärligt vis”, säger Lady Gaga i sin kvasibiografiska ”Marry the night”-video. ”Lögnen är sann­- are eftersom jag uppfann den.”

Men Gaga gör disco. Del Rey sjunger sextiotalsfärgad alternativrock och i den genren uppmuntras det genuina. Att hon får hjälp med låtskrivandet av etablerade hitmakare anses problematiskt. Att David Cameron nämner henne som favoritartist väcker irritation. Att hon kanske injicerat Restylane i överläppen blir en mindre skandal. Musikaliskt har Lana Del Rey mer gemensamt med Rufus Wain­wright, en annan dåsigt förförisk vokalist, än med några kvinnliga konkurrenter.

Det undergivna perspektivet i flera låtar verkar också störa dem som vill att kvinnor ska vara starka och självständiga. I ”Video games” väntar Lana troget på sin älskade medan han spelar tv-spel. I ”This is what makes us girls” definierar hon kvinnlighet som att prioritera kärlek framför vänskap och karriär. ”I heard that you like the bad girls”, sjunger hon. ”You like your girls insane.” Hon är beredd att bli farlig och tokig, men bara för att behaga pojkvännen.

Samtidigt gör hennes strävt zombielika stämma att hon inte verkar mena det hon sjunger. Och just därför är hon så förhäxande – en olyckssyster till Ofelia i ”Hamlet”, Betty i ”Mad men” eller Hitchcocks blondiner. Vi bör tänka mindre på vad som sprutats in i hennes läppar och mer på vad som kommer ut mellan dem.