Det koketta självföraktet som medelklassen ägnar sig åt är på väg att bli en folksport – i alla fall bland kulturintresserade.
Det blir ingen Acceleratorfestival i sommar. Nollnolltalets viktigaste arena för ny indierock är inställd. Alla decenniets mest hyllade band – från The Strokes till Vampire Weekend – har uppträtt där först.
Märkligt nog minns jag inte musiken från somrarna på Accelerator. Vad jag minns är en kommentar som yttrats varje år: ”Gud, vad det här är medel-klass.” På konsertarrangören Lugers forum klagade någon på att Accelerator var ”vit musik för vita medelklasskids” och inte skilde sig från en ”vit makt-konsert”. Liknande resonemang förs även av mer sansade personer. Häromveckan recenserade DN:s Po Tidholm en konsert med Frida Hyvönen på Dramaten. Han uppskattade musiken men tyckte att det var ett problem att Frida, publiken…ja, hela spektaklet kändes så medelklass. ”Det finns en intellektuell kyla i medelklassens smakpreferenser”, konstaterade Po.
Han fick mothugg i ett par bloggar, bland annat Extraallt.com som också varit på Dramaten och erkände att ”vi som var där var medelklassiga och efteråt stod vi ett tag i marmorfoajén och drack vitt vin och lyssnade på hur popsångar-dj:er valde Animal Collective-skivor” – men det gjorde verkligen inte Frida Hyvönen till en sämre artist. Samme bloggare förutspådde att Antony and the Johnsons gig på Cirkus också skulle bli väldigt medelklass.
Ett par dagar senare sålde han sin biljett – officiellt för att vara snäll mot en kompis, men jag misstänker att längtan efter Antony mattades av lite när han insåg hur medelklass allt skulle bli. Och han hade rätt. Konserten var så medelklass att Antony kändes som en designsoffa på Bolia.
I kulturdebatter anklagar man ofta sina fiender för att vara medelklass. Det är ett sätt att själv framstå som en radikal outsider. ”Medelklass blir då det motsatta: det är en skribent som inrättat sig i ledet. En etablissemangslakej som ängsligt vänder kappan efter vinden”, skrev Gabriella Håkansson i en analys av hur ordet används som tillhygge i DN 2007. Men allra mest medelklass är att klaga på att man själv är det. Det koketta självföraktet som medelklassen ägnar sig åt är på väg att bli en folksport – i alla fall bland kulturintresserade.
Föreställ dig en stenrik arvtagerska som lämnar sin chihuahua på hundpedikyr, får en ansiktsbehandling på Sturebadet och suckar till sin väninna: ”Gud, vad vi är överklass.” Eller en asbestsanerare som äter makaroner ur sin lunchlåda och säger: ”Alltså, det här är så arbetarklass.” Det går inte. Endast medelklassen älskar att diskutera sin egen förutsägbarhet. Kanske beror det på dåligt självförtroende. Man inbillar sig att man bär på en sorts social arvsynd. Samtidigt är det en klädsam skam – något man lyfter fram för att visa att man har koll på kulturella koder.
I februari rapporterade The Economist att mer än hälften av jordens befolkning för första gången i historien är medelklass. Begreppet kan definieras på flera sätt: att människor kan lägga en tredjedel av inkomsten på konsumtion efter att ha betalat mat och husrum, eller att de tjänar mellan tio och hundra dollar om dagen. Människorna som nått den levnadsstandarden under de senaste åren finns framför allt i Indien.
Det ska bli intressant att se hur snabbt de utvecklar en självdissande jargong. Och börjar klaga på att det finns en intellektuell kyla i deras intresse för Bollywoodmusikaler.