Nyligen hamnade jag i en diskussion med en pappa som påstod att barn har ett medfött behov av att vistas ute i naturen. ”Varför det?” sa jag. ”De föds ju inomhus.” Medan han talade om den sunda inverkan som skog och mark har på småttingar for mina tankar till den naturromantiska hjärntvätt som jag utsattes för i unga år. Mina föräldrar släpade ut mig i en småländsk vildmark där en, bokstavligt talat, skogstokig tant yrade omkring i grön overall, tovig peruk och nävermössa. Hon kallades Skogsmulle och hennes jobb var att få barn att gilla skogen. Det var en hemsk upplevelse. Blött och kallt. Granriset piskade mina späda kinder.
Jag vägrade följa med på nästa exkursion. Men alla barn var inte starka nog att säga ”Fuck you” till Friluftsfrämjandet. Trollet lyckades uppenbarligen snärja en hel generation independentfilmare. De senaste årens bästa svenska filmer – exempelvis ”Man tänker sitt”, ”Farväl Falkenberg” och ”Hälsningar från skogen” – har innehållit så mycket granar, tallar och mossa att det känns som om Skogsmulle varit regiassistent.
Under inspelningen av ”Man tänker sitt” isolerade sig filmteamet på landet. ”Vildmarken är den enda plats där jag känner mig fri, på riktigt”, sa fotografen Fredrik Wenzel till DN. ”Det spelar ingen roll om jag är i Stockholm eller Falkenberg. Det är samma sak, samma skit.” Ännu mer skog syntes i konsertfilmen ”Skinnskatteberg”, regisserad av Jesper Ganslandt, där musikern Erik Enocksson kånkade sin tramporgel långt ut i bushen. ”Det är så här man ska se Erik spela”, sa Ganslandt om filmen. ”Intimt, nära och i skogen.”
Maken till skogskärlek har inte skådats hos unga konstnärer sedan den norska black metal-
vågen satte i gång. Likt de svenska filmarna anser norrmännen att civilisationen är falsk och naturen äkta. Bland träden och fjällen finns något rått och primitivt som kristendomen inte lyckats tygla.
Passande nog gör det skogstokigaste black metal-bandet comeback i höst, efter sex års paus. Immortal har länge talat om hur de finner inspiration genom att gå på tur. Ibland har de, likt Erik Enocksson, spelat in sina låtar långt ute i skogen för att få den rätta känslan. ”Det handlar om att ge sig ut och känna på den onda stämningen och dimman runt fjället”, säger låtskrivaren Demonaz i senaste numret av Close-Up. I artikeln lyfter journalisten Jonas Granvik fram naturromantiken som får Immortal att sjunga om väder, vind, skog och mark i stället för att vråla om Satan. Gruppen behöver inga svarta ljus eller gethuvuden för att frammana en ockult energi. De hittar den i naturen – ungefär som Lars von Trier gör i ”Antichrist”.
Själv gillar jag de verk som inspirerats av naturupplevelser mer än att uppleva naturen på egen hand. Trädkramandet blir ibland så överdrivet att till och med en skogsskildrare som författaren Kerstin Ekman tar avstånd från det. ”Jag är misstänksam mot de där som betraktar skogen som helig och säger att de har sin religion i naturen”, sa hon häromåret i SvD. ”Det är ju en religion utan människor, en ansvarslös religion.” Vilket är exakt vad black metal-banden uppskattar. I Close-Up pratar Immortal – dessa skogsmullar i corpsepaint – om fjällen, träden, snön, vinden och doften av kåda. De är dock inte särskilt förtjusta i solen som de avfärdar med ett ”fuck the sun”.