Anledningen till att jag försvarar svenska bögars tveksamma musiksmak är att jag inte vill bli en av alla utomstående som kritiserar HBT-rörelsen.
En av mina gayvänner var chockad efter sitt första besök på en hårdför läderbar. ”Det är onaturligt”, sa han. ”Men du visste väl att de ägnar sig åt ganska extrem sex?” frågade jag. ”Sexet var bra. Jag pratar om musiken!” sa han. ”De fistade varandra till Kikki Danielsson.”
Jag påpekade att det är subversivt att hbt-rörelsen kidnappar den foppatoffligaste svennemusiken. ”Det motverkar stereotypen att homosexuella skulle vara mer estetiskt sinnade än andra.” Min vän gav mig en klentrogen blick – exakt samma reaktion som jag fick av ett gäng amerikanska vänner när de undrade varför svenska bögar dansar till så gräslig musik. ”It’s schlager”, sa jag. ”It might be horrible but you don’t find it anywhere else. It’s like the surströmming.”
Anledningen till att jag ibland försvarar svenska bögars tveksamma musiksmak är att jag inte vill bli en av alla utomstående som kritiserar hbt-rörelsen. Årets Pride har föregåtts av en massa debatter. SvD anklagade nyligen de queerradikala för att ha kidnappat Pride. Queerradikalerna tycker å sin sida att förtryckarinstitutioner som militären och Migrationsverket med sin blotta närvaro förstör festivalens upproriska kärna.
KD:s ungdomsförbund skriver i Expressen att festivalen skadar hbt-personer genom att framställa dem som en ”översexuell, gapig och allmänt avvikande grupp”. Pride borde i stället visa verklighetens folk att homosexuella är som alla andra – en taktik som den amerikanska gayrörelsen försökte i decennier (ingen förändring uppnåddes förrän ett gäng transor lackade ur och började kasta flaskor på polisen).
Att de tidigare så homofoba kristdemokraterna säger sig vilja hjälpa homosexuella är lika anmärkningsvärt som att högerextrema Swedish Defense League demonstrerar i Stockholm i morgon, för att inbilla hbt-publiken på att deras huvudfiende är islam (inte de högerextremister som för några år sedan stormade paraden och slog deltagarna blodiga).
”Undrar vad som sker med Prideparaden när den muslimska befolkningen blir tillräckligt stor”, twittrade en nationalist häromdagen till Tomas Hemstad, medlem i kollektivet Bögjävlar. Hemstad hade just påpekat att det som gör Stockholm Pride unikt är att ”varenda jävla tycknisse har en åsikt om vad Pride är och borde vara”.
Därför hade jag som utomstående inte tänkt påtala hur vansinnigt det är att Pride bokar Sean Banan i stället för Zebra Katz (rapparen bakom transvestitelectrohitten ”Ima read”). Men kanske är jag inte utomstående längre? Förra veckan publicerade DN Söndag, vid en artikel om sexmissbruk, en lista över tio ”sexuella problembeteenden”. Jag hade prickat av inte mindre än tre, bland annat ”fantasisex” som lät ytterst allvarligt: ”Här är det sexuella upphetsningsmönstret inriktat på erotiska fantasier, objektifiering av människor och sexualisering av olika situationer.”
Tidigare har jag bara kunnat hänga på Pride i egenskap av faghag. Nu har jag ett ”problembeteende”. Jag är utstött av samhället, eller i alla fall av DN Söndag, men jag tänker inte stanna hemma och skämmas. Jag är stolt över att ha haft sexuella fantasier. Jag tänker ta plats på Pride och gnälla så mycket jag vill på musiken. Jag tillhör en översexuell, gapig och allmänt avvikande grupp. Och jag vill höra Zebra Katz.