I sexan försökte jag sticka en tröja i syslöjden. Den skulle bli röd- och grönrandig. Inte för att jag gillade färgerna utan för att jag ville klä mig som Freddy Krueger, seriemördaren som attackerar tonåringar i deras drömmar i Wes Cravens film ”A nightmare on Elm Street”. Jag övervägde också att tillverka en knivförsedd Freddyhandske i träslöjden, men när tröjan efter flera lektioners stickande bara var en klump rödgrönt ludd övergav jag projektet.
Tjugofem år senare får jag fjärilar i magen av en trailer där en man jagas genom ett industriområde av en folkmobb. Han barrikaderar sig i en fabrik och förföljarna kastar brandbomber genom fönstren. Sekunden innan lågorna slukar mannen sliter han av sig sin jacka och blottar en rödgrön tröja. Freddy Krueger flamberas av föräldrarna till barnen som han mördat. Men han hittar en väg från helvetet in i drömmarnas rike där han blir ännu farligare.
Den nya versionen av ”A nightmare on Elm Street” har premiär nästa år. Jag längtar – trots att jag vet att den kommer att bli en besvikelse. Bolaget Platinum Dunes, som ligger bakom filmen, har specialiserat sig på nyinspelningar av klassiker som ”Huset som Gud glömde”, ”Motorsågsmassakern”, ”Liftaren” och ”Fredagen den 13:e”. Inför varje remake har mina förväntningar trissats upp av en snygg trailer och Platinum Dunes löften om att filmen kommer att bli ”mörkare” än originalet. Men filmerna blir aldrig mörkare, aldrig läskigare, aldrig bättre – bara blodigare.
Skräckfilmsproducenter är inte de enda som utlovar mörker. Många filmserier som får en nystart, eller ”reboot” som man säger i Hollywood, beskrivs som ”mörkare” eftersom ordet signalerar dramatik och seriositet. Ibland fungerar det, som i Bondfilmen ”Casino royal” eller Christopher Nolans Batmanäventyr, men ofta är pratet om mörker bara ett sätt att maskera ett hopplöst manus. ”Terminator salvation” och ”Spider-man 3” beskrevs båda som ”mörka” och blev svidande magplask för alla inblandade.
”A nightmare on Elm Street” ska också bli mörkare, lovar filmbolaget. Robert Englund, som spelade Freddy Krueger i de första åtta filmerna, har ersatts av Jackie Earle Haley (Rorschach i ”Watchmen”) som enligt förhandssnacket inte kommer att häva ur sig några snärtiga kommentarer när han strimlar sina offer. Det kan vara klokt att göra Freddy hårdare än i de senare Elm Street-filmerna. Från och med del fyra framstår han mest som en brännskadad ståuppkomiker (Elm Street-fansen försöker fortfarande glömma ”Are you ready for Freddy?”, raplåten som deras idol gjorde med The Fat Boys). Men om man tonar ner Freddys skälmska personlighet riskerar han att bli lika ointressant som de rebootade konkurrenterna Jason och Leatherface. Freddy ska inte vara en urskillningslös slaktare utan en demonisk John Blund.
Om filmskaparna verkligen ville göra en mörk Elm Street-film borde de inte satsa på våld utan hämta inspiration från mardrömsskildrare som Alejandro Jodorowsky och David Lynch, eller från de amerikanska rapporterna om asiatiska invandrare som oförklarligt dog i sömnen i början av åttiotalet (vilket gav Wes Craven idén till den första filmen). Eller så borde man helt enkelt lämna klassiska skräckfilmer i fred. Den oändliga remakevågen skulle till och med skrämma slag på Freddy.