...genom att återskapa den litterära seriemördaren Patrick Batemans lägenhet..
I sin nya video sitter Kanye West i en modern lägenhet där möblerna har draperats med vita lakan. Solen faller in genom lodräta spjälgardiner. Köket är klätt i rostfritt stål och vit marmor. Kanye sjunger med robotiskt effektbehandlad röst över ett sparsmakat beat.
När han nått refrängen i singeln "Love lockdown" börjar etnoklapprande trummor att dåna. Svarta, zuluaktiga krigare hoppar plötsligt in i bild, viftandes med sköldar och spjut. De bär vit krigsmålning och ser ut att ha teleporterats från savannen rakt in i Kanyes lyxiga våning.
På sitt kommande, fjärde album "808's and heartbreak" tar Kanye West avsked från hiphoppen. Han sjunger i stället för att rappa, vilket görs möjligt av den tonjusterande programvaran Auto-tune. Man kan tycka vad man vill om Kanyes sånginsatser. Som producent är han fortfarande i toppform. Den minimalistiska syntpop som han mejslat fram är betydligt mer innovativ än musiken som rappare brukar söka sig till när de vill ha omväxling.
Eftersom de flesta amerikanska rappare anser att vita musiker inte kan vara det minsta coola ignorerar de liknande kriterier när de lyssnar på rock. I den genren letar rapparna bara efter skickliga musiker och trallvänliga melodier. Därför har indie- och alternativrock låg status i hiphopkretsar medan torrbollar som Coldplay, Phil Collins och U2 omfamnas. Min favoritrappare The Game är inget undantag. På sitt senaste album anlitar han ex-trummisen från det blöjiga punkpopbandet Blink-182. Och den annars så stilsäkre Malmörapparen Lazee väljer att på sin debut samarbeta med de utstuderat mesiga emorockarna Neverstore.
Hiphoppare har inte alltid haft usel rocksmak. För femton år sedan, på soundtracket till filmen "Judgment night", samarbetade några av dåtidens främsta rappare med hyfsat alternativa band som Sonic Youth och Slayer. Men i takt med att hiphoppen kommersialiserats har dess utövare slutat bry sig om rock som är det minsta utmanande. Utanför sin egen genre uppskattar de bara tillrättalagd fjortispop och slickad yuppiemusik.
Därför är det logiskt att Kanye West inspireras av Patrick Bateman, litteraturhistoriens mest kända yuppie. Lägenheten i "Love lockdown"-videon är en exakt kopia av den som syns i Mary Harrons film "American psycho", baserad på Bret Easton Ellis roman.
Seriemördaren och börshajen Bateman lyssnar bara på artister vars polerade sound reflekterar hans tomma själ. Hans stora idol är Phil Collins. Han får stånd när han ser U2.
Om han hade levt i dag skulle han avguda Coldplay.
Genom att återskapa Patrick Batemans ungkarlslya visar Kanye West var hiphoppen befinner sig 2008, i alla fall den hiphop som han själv tröttnat på, den som anses lida av musikalisk stagnation och ohämmad konsumtion. Men som vanligt är Kanyes symbolik tvetydig. Trots att han inlett en ny artistisk fas säger han sig älska den nyrika stilen i "American psycho".
Samtidigt verkar zulukrigarna som stormar in i den chica lägenheten representera något antiurbant, möjligen hiphoppens urgamla, afrikanska rötter. Kanye West är på väg in i framtiden men plågas av det förflutna.
Det är den sortens konflikter som - kombinerade med hans megalomani - fortfarande gör honom till en intressant artist. I slutet av videon kryper han ihop i fosterställning i designersoffan.