Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, hävdade Thåström på sin förra skiva. Den saken kan diskuteras. Däremot är det helt säkert att ingen skriver om blues som Lennart Persson – eller om rock, soul, jazz, boogie, country, reggae och ett par hundra andra genrer.
När jag fick reda på att den omåttligt inspirerande journalisten och skivhandlaren Lennart Persson gått bort satt jag och skrev en text om Polarpriset. Den handlade om hur absurt det är att ett pris som skapats av Abbas förmögenhet aldrig delas ut till musiker som gör disco eller house, hur tråkigt det är att man premierar sömniga sjuttiotalsartister och hur skandalöst det är (om priset nu ska delas ut för lång och trogen tjänst) att varken Chuck Berry, Little Richard eller Jerry Lee Lewis har fått det.
Jag vet inte vad Lennart Persson tyckte om årets pristagare Peter Gabriel. Men han föredrog rockmusik som var enkel och hård framför den som var intellektuell och pompös. Han gillade små scener, gäspade sig igenom arenakonserter med Rolling Stones och avfärdade till och med Bruce Springsteens spelning på Konserthuset 1975 med orden ”det var inget speciellt”.
När Led Zeppelin fick Polarpriset i fjol sa Lennart Persson till Sydsvenskan att bandet var ”mera ett varumärke än något man lyssnar på från början till slut”. Han nämnde inte att han sett gitarristen Jimmy Page spela med The Yardbirds redan 1967. Efter konserten lämnade bandet lokalen via en brant stentrappa. Lennart stod alldeles intill en asfull Jimmy Page när strängonanins fader vinglade till på det översta trappsteget. ”En försynt knuff, som ingen hade märkt i tumultet, och vi hade sluppit hårdrocken”, skrev Lennart många år senare.
Han tipsade tusentals människor om tusentals skivor. Och genom sitt skrivande fick han musiken att låta ännu bättre. Han förstod nämligen att rock i första hand inte handlar om ackordföljer och rytmer utan om myter och magi. Lennart Perssons texter var porten till en värld av bomullsfält, horhus, baptistkyrkor och diken i Mississippi där någon gudsförgäten sångare hade blåst huvudet av sig med hagelgevär. De miljöerna låg långt från hans vardag. Men genom att guida läsaren i det skugghöljda sydstatslandskapet nådde han rockens innersta väsen – en plats där dionysisk extas flätas samman med bitter sorg.
Hans skrivande fick rockjournalistik att kännas som något mycket större och viktigare än betygsättning av skivor. Det blev – i alla fall för oss som försökte härma honom – en fråga om liv och död. Lennarts formuleringar fastnade i huvudet och filtrerade musiken till perfektion. Därför blir det nu vemodigt att spela skivorna som man förknippar med hans artiklar. Jag kommer inte att kunna lyssna på John Lee Hooker utan att gitarren ”ringlar som en uppretad skallerorm genom bluesens historia”, inte njuta av reggaebandet The Congos utan att höra röster ”så eteriskt känsliga att det låter som om de kyssts fast på tejpen”, inte blasta Suicide utan att tänka på ”kåthet och kärnvapenterror” eller spela ”Be my baby” utan att se ”en gigantisk katedral som reser sig mot himlen”.
Så jag låter det nog vara tyst ett tag. Och nöjer mig med att citera Lennarts minnesartikel om Jeffrey Lee Pierce: Vila i frid, amigo.