Fredrik Strage: ’Lilla London’ lär bli en ny nationalsång för goa men ack så självföraktande gubbar.

Sista gången jag träffade Broder Daniels gitarrist Anders Göthberg slog han mig väldigt hårt på armen. Han träffade en nerv. Jag drämde till honom nästan lika hårt tillbaka. Då log han och kramade mig. ”Det där är en Göteborgsgrej”, förklarade en bekant. ”Man slår varandra för att visa att man är goa gubbar.”

Jag tänker på det när jag spelar skivor på en klubb i Göteborg. Inte för att någon tar till knyt­nävarna. Det känns bara som om den märkliga mix av råhet och ­gemyt som utmärker popmusiken från staden kryper nära inpå. På Järntorget står ett punkband och harvar sig igenom en låt som verkar heta ”Full i Göteborg”. I baren kommer en ung man fram och säger att jag ”lika gärna kan dö” om jag inte spelar Bad Cash Quartet. Och vid dansgolvet står Top-Steen, gitarristen från nittiotalsbandet Stonefunkers, och berättar rockhistorier som skulle få Caligula att rodna. Han pratar om sitt eget band och de andra artisterna på Radium, skivbolaget som i mitten av åttiotalet lade grund till den Göteborgsscen som i dag lever vidare på etiketter som Service, Luxury och Sincerely Yours.

Geografi har inte längre någon större betydelse för hur svensk musik låter. Kritiker bedrar ofta sig själva när de skriver att den norrländska kylan eller den skånska myllan har påverkat ett visst sound. Men de flesta artister från Göteborg verkar faktiskt präglade av samma hatkärlek till sin kommun. På så vis är Göteborg mindre Lilla London än Lilla Manchester. Artisterna från den staden, som haft en lika avgörande betydelse för brittisk musik som Göteborg haft för svensk, avskyr också sitt hem samtidigt som de försvarar det till sista blodsdroppen.

Attityden kan nog förklaras med att Göteborg är en gammal arbetarstad. Men det verkar också som om artisterna vill skapa en motpol till den käcka bilden av Lilla London. Även Maia Hirasawas kärleksförklaring ”Gothenburg” och sommarens vackra lovsång till staden, ”GBG belongs to us” med Air France, bär på något vemodigt. Den senare illustreras av en skimrande video med bilder av Avenyn, hamnen och spårvagnarna. Över ett fjäderlätt house­beat sjunger Christina Roos om att springa ut på stan och förälska sig. Men efter varje lyckorusig rad upprepas orden ”no consequences” – som om Air France försöker intala sig själva att festen inte följs av en ångestfylld morgondag. På sin hemsida skriver bandet att låten är en del av en större plan som går ut på att, med hjälp av popmusik skydda offentliga platser mot kommersialism. Det lilla manifestet, en sorts drömsk Reclaim the Streets, vänder sig till alla som tror att ”en stad inte bara är ett hem, utan en partner för livet”.

Den unge rapparen Anton Kristiansson är inne på liknande tankar när han uppträder på klubben vid Järntorget. Men han är inte lika ömsint mot sin livspartner: ”Hela staden äcklar mig men jag är dum och stannar, den är en tjej jag tagit tillbaka fast hon knullat andra.” Anton Kristiansson är mest känd för ett Youtubeklipp där han spottar en vers över Broder Daniels ”I’ll be gone”. Hans första singel heter ”Lilla London” och lär bli en ny nationalsång för goa men ack så självföraktande gubbar. ”Finns inget kvar att lämna, bara en stad att bränna”, rappar han. ”Och jag vill inte verka obstinat. Men jag älskar att hata den här fucking stan.”

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut