Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Krönikor

Fredrik Strage: Miley Cyrus behövde bara skaka rumpa för att stämplas som rasist

Tidigare Disneystjärnan Miley Cyrus stod i söndags för histo­riens hittills mest omskriva ”twerk”. Och alla blev arga.

Att "twerka" är att skaka sin stjärt tills skinkorna tycks upphäva gravitationen. I söndags utförde den 20-åriga popidolen Miley Cyrus historiens hittills mest omskrivna twerk när hon uppträdde på MTV video music awards. Den före detta barnstjärnan – som slog igenom i Disneys tv-serie "Hannah Montana" och länge bar en kyskhetsring för att visa att hon inte tänkte ha sex före äktenskapet – gjorde entré ur en gigantisk nallebjörn och framförde "We can't stop", en ljuvlig lovsång till hedonism. Hon juckade mot jättenallen, smiskade sina dansare och twerkade som om det inte fanns någon morgondag.

Fansen blev arga. Disney blev arga. Porrmotståndare blev arga. Högerkristna blev arga. Och argast av alla blev den amerikanska kulturväns­tern. De tycker att Cyrus twerkande är en stöld av afroamerikansk kultur och att de svarta dansarna reduceras till rekvisita i Disneyprinsessans sexuella frigörelse. "Hon lägger beslag på kulturella element utan att reflektera över sin privilegierade position eller hur hennes twerkande bidrar till förtrycket av svarta", skriver Huffington Post-bloggaren Anne Theriault som jämför uppträdandet med forna tiders minstrelshower då vita sotade sina ansikten för att driva med svarta.

Begreppet "cultural appropriation", kulturellt bemäktigande, används ofta för att beskriva hur minoritetskulturer exploateras. Vänstersajterna som attackerar ­Miley Cyrus kritiserar också Madonna (som stal vogueing från svarta transvestiter), Lady Gaga (vars nya burqalook objektifierar muslimska kvinnor), Nicki Minaj (vars alias Harajuku Barbie är en nidbild av japaner), Amy Winehouse (som marginaliserade svarta soulpionjärer) och Iggy Azalea (som förtryckte indier genom att rida på en elefant i en Bollywoodvideo).

Anmärkningsvärt många kvinnor hamnar i skottgluggen. Kanske uppfattas deras artisteri som mer kommersiellt. Den vite r&b-sångaren Robin Thicke, som uppträdde med Miley Cyrus på MTV-galan, beskylls exempelvis inte för att förtrycka svarta (trots att Marvin Gayes familj just stämt honom för plagiat). Miley Cyrus behöver där­emot bara skaka och smiska rumpa för att stämplas som rasist.

"Vita människor måste vara jävligt försiktiga med hur och när de uttrycker sin entusiasm för svart kultur", skriver Anne Theriault. Om de varit det skulle rock inte existera (ej heller reggae, house, metal eller vilken popgenre som helst). Rocken uppfanns när skivbranschen i mitten av femtiotalet insåg att det gick att sälja svart musik till vita tonåringar. Rockhistorien är ett enda stort kulturellt bemäktigande, om vi nu ska använda det ordet. Rolling Stones, Janis Joplin och andra vitingar bemäktigade sig bluesen. Juan Atkins, som uppfann techno, bemäktigade sig däremot inte Kraftwerk eftersom han är svart. Han inspirerades.

Miley Cyrus har en hel del gemensamt med Elvis Presley. Båda växte upp i Tennessee, båda förälskade sig i svart musik och båda hängde på klubbar där de lärde sig att rotera höfterna på ett sätt som väckte, och väcker, anstöt. Miley borde inte lyssna på sina kritiker. Hon borde göra fler låtar med sina kompisar 2 Chainz och Snoop Dogg, som också anklagades för kulturellt bemäktigande när han släppte en reggaeskiva.

Det är förstås sant att jamaicaner utsatts för mer kolonialt förtryck än amerikaner. Och att svarta har det sämre än vita. Men kravet på artister att ta hänsyn till det – och vara "jävligt försiktiga" – påminner om extremhögerns idéer om att kulturer helst inte ska blandas.