Det brukade vara en favoritfärg, men nu räcker det med att min dotter har en rosa tofsmössa för att jag ska bli paranoid.
Min dotter och jag fikar. Hon har på sig sin Ramones-tröja. ”Hur gammal är han?” frågar en kvinna vid bordet bredvid. ”Hon är två år”, svarar jag. ”Jaha, en flicka med en sån tröja. Lite genustänk, eller hur?” säger kvinnan. ”Nej, punktänk”, svarar jag.
Några veckor tidigare gungar vi i parken. Ett äldre par knatar förbi och kvinnan utbrister: ”Vilken söt flicka.” Mannen påpekar att det kanske är en pojke men hans partner säger: ”Äsch, du ser väl att det är en flicka? Hon har ju rosa stjärnor på sin jacka.” Att jackan är mörkblå, och även prydd av gröna och gula stjärnor, bryr hon sig inte om. De rosa detaljerna bestämmer allt.
Sedan jag blev förälder har jag utvecklat en egendomlig aversion mot rosa nyanser. Förut var det en favoritfärg som jag förknippade med Hubba Bubba, sockervadd, den rosaklädde gangsterrapparen Cam’ron och frågorna som jag helst svarade på i Trivial Pursuit. Nu är rosa en symbol för ondskefulla klädföretag som vill förvandla min dotter till en Barbiedocka.
Det räcker att hon har på sin rosa tofsmössa för att jag ska bli paranoid. Som när vi går till apoteket för att köpa D-vitamindroppar och jag får syn på Tiina Rosenberg. ”Helvete, hon får inte se mössan”, tänker jag och rycker av den med orden ”vad varmt det är här inne”. Min dotter gallskriker. Tiina Rosenberg vänder sig om. Jag duckar bakom allergimedicinerna. Och känner mig som en idiot när jag några minuter senare minns att hon startade ett parti med rosa logotyp. Hatet mot H&M:s barnavdelning har fått mig att glömma att rosa är en queerfeministisk kampfärg.
Att min reaktion inte är unik framgår av Fanny Ambjörnssons utmärkta bok ”Rosa – den farliga färgen”. Hon intervjuar småbarnsföräldrar som alla ogillar rosa barnkläder. ”Jag tycker att det känns onödigt att sätta på henne en massa bjäfs och rysch-pysch innan hon ens fyllt ett”, säger en mor. ”Tids nog kommer det att bli rosa så det räcker. Och jag vill inte vara den som började!”
Ungefär så resonerar jag själv. Den dag min dotter ber om rosa kläder kommer jag att köpa dem. Men hon får gärna bli lite äldre först. Och helst läsa några poäng genusvetenskap. Annars finns en risk att hon inte gillar rosa på rätt sätt. Hon ska inte säga: ”Pappa, jag vill ha en rosa klänning.” Hon ska säga: ”Pappa, jag vill ha en rosa klänning för att likt Kathleen Hanna och andra riot grrrl-musiker framkalla en blandning av attraktion och avsmak som tvingar omgivningen att ifrågasätta sin attityd till kvinnlig sexualitet.”
Vi kritiserar kvinnliga plagg och tänker knappt på manliga. Problemet är ju inte att flickor bär rosa utan att pojkar inte gör det. I boken erkänner en mor att hennes negativa attityd till rosa framför allt ”handlar om min tillhörighet här i innerstan”. Om hon inte varit urban svensk medelklass skulle hon kanske ha klätt sin dotter i rosa volanger.
Min antipati beror med andra ord på att jag är en sexistisk borgarbracka. Därför sitter jag just nu och stirrar på Ramones album ”Rocket to Russia”, vars rosa typografi är bland det snyggaste jag sett, och försöker normalisera mitt förhållande till den farliga färgen.