I Blå bodarna, Slussens förfallna shoppingstråk, ligger en handskriven lapp i ett skyltfönster. Den meddelar att en dvd-box med Quentin Tarantinos filmer tidigare var uppställd på samma plats. Men en dag såldes boxen till regissören själv. Därför är platsen i skivbörsens fönster ”Reserverad forever”.

Att butiksägaren upplåter en liten yta i skyltfönstret till att minnas mötet med sin idol må vara udda. Men jag förstår hur han tänker. I mitt huvud har jag satt upp liknande skyltar över hela Stockholm, mentala post-IT-lappar som bara jag kan se, för att förankra speciella platser i speciella ögonblick.

Varje gång jag handlar blöjor hos Lidl på Sveavägen ser jag exempelvis en rosa lapp på frysdisken. ”Tip Top” står det på den. Plötsligt hör jag ett avlägset housedunk, känner smaken av White Russian och ser transor utbyta bitchiga blickar i toalettkön. Om jag passerar Vattenfalls kontor på Humlegårds­gatan gör en liten ”Lydmar”-lapp att jag knappt märker den deppiga receptionen. I stället ser jag rapduon Jungle Brothers dansa på en bardisk. I en möbelaffär på Birger Jarlsgatan sitter en ”Gino”-lapp. Varje gång jag ser den fylls luften av cigarrettrök, en bar hissas ner från himlen och förortsungar med falskleg och Fubukläder studsar framför scenen där The Fugees uppträder.

Jag känner mig som den tidsresande författaren i Woody Allens ”Midnatt i Paris”. Men glimtarna ur det förflutna gör mig mer vemodig än nostalgisk. Snart kommer minnet av alla dessa sprakande klubbkvällar att vittra bort, tänker jag.

Om några år riskerar jag att stå vid en åttafilig motorled nära Slussen, stirra ned på den blöta asfalten och se en liten imaginär lapp som säger ”Debaser”. Och i regnpölarna reflekteras plötsligt alla de enastående konserter som arrangerats här: Arcade Fire som likt ett luciatåg marscherar genom publiken, Pascal som ylar ”jag ska bygga något stort och vackert som jag ska krossa er med”, Marit Bergmans julspel med Darin som ren, Mick Jones kompad av Ebba Grön, Fucked Ups sångare som krossar vinglas mot huvudet.

Att Stockholms bästa rockklubb snart rivs har knappt nämnts i debatten om Slussen. Visserligen är tio år lagom livslängd för en klubb. Och Debaser Medis, den större filialen i Medborgarhuset, finns ju kvar. Men på lilla Debaser uppstår en intimitet som saknar motstycke i Stockholms nattliv. 

Scenen har perfekt höjd: så låg att stjärnorna kan droppa svett i ansiktet på sina fans, så hög att alla kan se. Jag kan inte minnas en enda riktigt dålig konsert i lokalen (förutom fantasymetalbandet Elis från Liechtenstein 2004). De flesta artister har blivit bättre när de uppträtt på Debaser. Till och med Magnus Uggla sparkade stjärt när han spelade här förra veckan.

I måndags beslutade Stockholms stad att fullfölja rivningen av Slussen. Nu finns bara ett sätt att rädda Debaser: ockupation. När grävskoporna närmar sig ska vi kedja fast oss i dj-båset. Om vi bara tar med oss öl, gitarrer och protestsångare (förslagsvis Kajsa Grytt och Dennis Lyxzén) borde vi kunna hålla stånd i ett par veckor. Och även om vi släpas i väg av kravallpolis så kommer Debaser att ha en plats reserverad i våra hjärtan. Forever.