Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Krönikor

Fredrik Strage: När ska tandvården börja visa mig all den respekt jag förtjänar?

Tandläkare och hygienister vill att man använder tandtråd varje dag. Okej. Men är det verkligen rimligt att de får en att känna att man troligen snart kommer att falla död ner på grund av tänder?

I slutet av nollnolltalet hade jag tandställning. Målet var att det skulle bli lättare att rengöra tänderna – och att jag under behandlingen skulle se lika oemotståndlig ut som en tonårig Darin, eller Cia Berg när hon log sitt rälsleende i Whales video ”Hobo humpin’ slobo babe”.

Borstningen går bättre nu. Samtidigt mår jag allt sämre av att gå till tandläkaren. Det började när jag tog ut tandställningen. ”Jag har haft den ett tag och inte kommit åt med borsten överallt så ni får ta bort tandstenen”, sa jag till tandläkaren som granskade mina gaddar, skakade på huvudet och sa: ”Fredrik, du måste bli bättre på att ta hand om dina tänder.” ”Just det”, sa jag. ”Och nu kommer det att gå bättre. Som jag just nämnde har jag haft tandställning och...” Tandläkaren avbröt mig: ”Du MÅSTE sköta dina tänder bättre.”

Jag skickades vidare till en tandhygienist som förklarade att mitt liv hängde på en skör tandtråd: ”Du är sjuk, Fredrik. Ditt tandkött är inflammerat och blöder.” En mindre konfliktskygg person än jag skulle ha replikerat: ”Nej, ebola är en sjukdom.” I stället betalade jag 1 000 kronor för diagnosen, lika mycket för en ny elektrisk tandborste och hoppades innerligt att jag skulle slippa sjukskriva mig.

Efter att ha blivit uppläxad av en tandläkare beskrev min kompis Clara den käftkrafsande yrkeskåren som ”dårar, sadister och ockrare”. Hon kan fortfarande inte begripa deras taskiga attityd. ”Hot och skräck är deras viktigaste verktyg”, säger Clara. ”De tar hutlöst betalt, frånsäger sig allt ansvar och skäller ut en.” Clara har bra tänder. Ändå får hon ett sämre bemötande hos tandläkaren än Jabba the Hutt skulle få hos en dietist. ”Inte ens missbrukare eller folk som låter sina kroppar förfalla får såna utskällningar som jag”, suckar hon.

Måste tandläkare vara stränga för att uppnå resultat? Är varningarna ett sätt för dem att framstå som lika betydelsefulla som riktiga läkare? Eller är de sura efter att i åratal ha avbildats som psykopater à la Christian Szell (Laurence Oliviers rotfyllande nazist i ”Maratonmannen”)? Många förväntade sig att tandläkarna skulle bli mer serviceinriktade efter privatiseringsvågen. I stället blev de bättre på att psyka oss.

Malin, en av Claras kollegor, lyckades nyligen lämna mottagningen på Östermalm där hon, som hon själv uttrycker det, kränkts i 25 år. ”Tandhygienister är värst. De är munnens sjukgymnaster”, säger hon. ”Min var väldigt noga med att jag skulle använda tandtråd. ’Ett par gånger i veckan räcker ABSOLUT inte’, sa hon. ’Det är VARJE DAG som gäller.’ Ständigt denna undergångsstämning!”

Taktiken funkar i alla fall på mig som under det senaste året har borstat, fejat och putsat, samt sköljt med fluor. Hos tandhygienisten får jag veta att jag inte har minsta lilla tandsten. Jag lutar mig tillbaka och väntar på beröm. ”Du har bra kemisk sammansättning i munnen”, säger tandhygienisten. ”Men bara för att du är bortskämd med det får du inte glömma att borsta.” Jag biter mig hårt i tungan för att inte gå bärsärkargång.

När jag kommer ut på gatan ringer jag min fru och vrålar: ”Kemisk sammansättning my ass! Det är jag som har borstat! JAG!” Hon förstår inte vad jag pratar om: ”Vill du få beröm för att du borstar tänderna? Det är jättekonstigt. Det är som om någon skulle säga till mig: ’Linda, du är verkligen bra på att duscha.’ Du kan väl gå tillbaka och be om ett bokmärke?” ”Jag vill inte ha ett bokmärke. Jag vill ha respekt”, muttrar jag. Mina tänder är renare än någonsin men jag känner mig ändå smutsig.