Aliens” var den första barnförbjudna film jag såg på bio i Linköping. Två år tidigare, sommaren 1984, hade jag som elvaåring lyckats slinka in på ”Indiana Jones och de fördömdas tempel” i Sundsvall, men det var svårare i min hemstad eftersom biografvaktmästaren kände igen mig.

När ”Aliens”-premiären närmade sig föreslog min far att jag skulle sluta tvätta mig för att se ut som en finnig 15-åring. I stället försökte jag bli bredaxlad genom att stoppa in en klädgalge i min jacka. ”Du är ett geni, Fredrik”, tänkte jag när biografvaktmästaren släppte förbi mig.

Den kvällens triumf bidrog till att jag i många år ansåg att ”Aliens” var den bästa film som någonsin gjorts. Jag utvecklade också en orubblig optimism inför alla nya ”Alien”-filmer. Jag trodde att ”Alien 3” skulle överträffa tvåan (det gjorde den inte, trots en religiös och dystopisk stämning), jag var övertygad om att Jean-Pierre Jeunet skulle göra ”Alien resurrection” till en science fiction-klassiker (den blev bara okej), jag jublade när det blev klart att alienmonstren skulle slåss mot dreadlockade rymdbes-tar i ”Alien vs Predator” (den sög åsnepung) och kände en gränslös pepp inför ”Alien vs Predator: Requiem” (den var något bättre än ”Alien vs Predator” men sög likväl skrynkliga ET-testiklar).

Och nu, ett kvarts sekel efter ”Aliens”, gör jag vågen framför datorn när jag ser den piratkopierade trailern till ”Prometheus” som har premiär nästa sommar. Ridley Scott, som regisserade den första ”Alien”-filmen 1979, har av allt att döma överträffat sig själv med denna prequel. Den nya filmen berättar om det mystiska rymdskepp som färjan ”Nostromos” besättning utforskar i början av ”Alien”. De hittar en gigantisk varelse som legat död så länge att den fossilerats. ”Revbenen är böjda utåt, som om den exploderade från insidan”, säger astronauten Dallas när han granskar varelsens bröstkorg.

Sedan 1979 har ”Alien”-fans funderat på varifrån varelsen kom. Och varför dess skepp var lastat med alienägg. Svaren kommer att ges i ”Prometheus” där en forskningsexpedition reser ut i rymden för att finna mänsklighetens ursprung och, enligt trailern, hittar dess undergång.

Frågorna hopar sig. Är de högresta varelserna gudar som skapade både människan och monstren? Stjäl forskarna i den nya filmen alienäggen från gudarna ungefär som Prometheus stal elden i den grekiska mytologin? Är monstren ett slags biologiskt stridsmedel som används av gudarna när de vill stoppa civilisationer som förstör naturen, krigar med kärnvapen eller ger Laleh skivkontrakt?

Efter att ha sett den suddiga ”Prometheus”-trailern 20 gånger är min ”Alien”-pepp så astronomisk att jag vill åka till helgens science fiction-mässa i Älvsjö. Dit kommer nämligen Tom Skerritt, som spelar Dallas i ”Alien”, för att skriva autografer och – förhoppningsvis – svara på frågor om fossilerade rymdvarelser.

Samtidigt inser jag att ”Prome-theus” aldrig kommer att bli bättre än den just nu är i mitt huvud. Den piratkopierade trailern – vars mystiskt gryniga kvalitet påminner om kamerabilderna från marinsoldaternas hjälmar i ”Aliens” – får mitt hjärta att slå dubbla slag. Den kicken lär inte överträffas av att se den färdiga filmen med perfekt ljud och bild i en THX-salong. Möjligen kan jag öka spänningen genom att pula in en klädgalge i jackan.