Huvudpersonerna i ”Disco sucks”, Pelle Forsheds och Stefan Thungrens serie om überhippa stockholmare, går med i Filadelfiakyrkan efter att ha lyssnat på gospelinfluerad house. Men det kristna livet är komplicerat. I kyrkokören kan den ene inte sluta tänka på vilka han vill ligga med. Till slut får de chansen att dj:a i Phillykyrkan (som de kallar den) men församlingen får tinnitus och prästen skickar i stället ut klubbkillarna på stan för att dela ut flygblad och bjuda pensionärer på kaffe med dopp.

I dag, sju år senare, skulle ingen klaga på hög volym i Filadelfiakyrkan. Rockkonserter arrangeras titt som tätt och även om ett gig med metalsjungande munkar nyligen stoppades är taket högt för profan musik. Allhelgonakyrkan på Södermalm har också blivit en uppskattad rockscen. Fjolårets konsert med Anna von Hausswolff är något av det mäktigaste jag sett. När hon sjöng raden ”I make love with the devil” trodde jag att en präst skulle rusa in och stänka vigvatten på henne.

I kväll arrangerar Allhelgonakyrkan för andra gången en gudstjänst som kallas Technomässan. Laserstrålar flödar från koret, prästens krage glöder i uv-ljuset, en dj pumpar beats och församlingen rejvar medan de tar nattvarden. Under namnet Technomässan har kyrkan också producerat egna låtar som ”Håll min hand” och ”Välsignad”. Att själasörjare använder dansmusik för att locka anhängare är sympatiskt. Men varför måste det låta som Basshunter? De autotunade lovsångerna på Technomässans Myspacesida är den sortens untz-untz-untz-hittar som framför allt älskas av kotlettfriserade kids som gör veven vid drinkbord.

Kanske prioriterar man kommersiell techno för att locka så många besökare som möjligt. Men det finns elektronisk dansmusik som inte bara är ösig utan också religiös. Amerikansk vokalhouse är antagligen den mest suggestiva kristna popmusik som någonsin producerats. Artister som Byron Stingily, Moodymann och Kenny Bobien har i många år gjort house med starka gospelinfluenser. New Jersey-gruppen Blaze har till och med uppträtt i munkkåpor.

Att spela sprallig ”Hits for kids”-trance i stället för andligt upplyftande house när man har klubbkväll i kyrkan är som att starta en kristen bokcirkel och läsa deckare och chicklitt i stället för Pär Lagerkvist och Göran Tunström. Om Allhelgonakyrkan vill maximera salighetsnivån på dansgolvet bör vissa krav ställas på artisterna som spelas. De ska vara kristna, de ska vara svarta, de ska vara överviktiga och deras fans ska i första hand inte vara entreprenörer från Handels utan bögar från Harlem.

När den unge prästen Olle Ideström (som i sina pilotbrillor ser ut som en medlem i Swedish House Mafia) hälsade deltagarna välkomna förra gången sa han: ”Det här är en gudstjänst som ska vara glädje, dans och party. Precis som jag tror att Jesus ville ha en gudstjänst.” Och visst är Technomässan ett nydanande projekt helt i linje med människosonens kärleksbudskap. Men man får inte glömma historien om hur Jesus drev ut månglarna ur templet.

Enligt vissa houseteologer är Markusevangeliets elfte kapitel felöversatt från grekiska. Egentligen ska det stå: ”Jesus välte omkull drinkborden för dem som gjorde veven och Technicsspelarna för dem som dj:ade ostig trance. Han undervisade dem och sade: Herrens hus är en plats för house. Men I haven gjort det till tennisveckan i Båstad.”