I fjol dök mitt namn upp i en Flashbacktråd om svenska judar. ”Han ser fruktansvärt judisk ut med sin näsa och sina tjocka läppar”, skrev någon. ”Han ser helt klart ut som en jude”, instämde en annan. Efter att ha tagit del av den rasbiologiska analysen utbrast jag: ”YES!”
Under mina 39 år har jag nämligen inte bara hunnit vara wigger och faghag utan också jewhag, eller vad man nu kallar en person som inte firar sabbat eller läser toran men uppskattar den judiska livsstilen. Att misstas för jude gör att jag känner mig smart, snygg och rolig. Någon tror att jag tillhör det utvalda folket. Någon tror att jag är lika briljant som Rick Rubin, Sarah Silverman eller Franz Kafka.
Judendomen är den mest sympatiska av de monoteistiska religionerna. Till skillnad från kristna och muslimer vill judarna inte konvertera andra. De är för snobbiga för att missionera. Gudstjänsterna präglas av intellektuellt arbete snarare än tanklös dyrkan. Man analyserar, debatterar och ifrågasätter de heliga skrifterna. Personligen har jag också svårt att ta religioner på allvar om de inte existerat i minst 3000 år.
Mina jewhagtendeser var som starkast på nittiotalet då jag förlovade mig med en judinna och gick i synagogan. Men en kväll förstod jag att det fanns delar av judendomen som var svårare att relatera till än Beastie Boys och gefilte fisch. Min fästmö tog fram en kniv, pekade på mitt skrev och sa glatt: ”Borde vi inte fixa till den där?”
Manlig omskärelse är en tradition som först på senare tid börjat ifrågasättas. I San Francisco har man i år debatterat ett lagförslag som skulle hindra föräldrar från att skära förhuden av gossebarn. I Sverige har vårdförbundet ställt sig bakom ett liknande förbud. Nyligen skrev en grupp läkare, författare och filosofer, flera kopplade till organisationen Humanisterna, en artikel i DN om att barnens självbestämmande är viktigare än föräldrarnas tro. De frågade sig hur vi skulle reagera om en ny kyrka plötsligt bestämde sig för att skära av örsnibbarna på alla nyfödda eftersom Gud kräver det. ”Det enda rimliga är följaktligen en nolltolerans mot icke-medicinskt motiverade ingrepp på barn.”
Anhängare av omskärelse brukar säga att man måste respektera traditionen. Men hur uppstod den egentligen? Henrik Schyffert gjorde en gång ett standup-framträdande där han föreställde sig den första omskärelsen. Några stenåldersmän sitter runt lägerelden. Plötsligt tar en av dem upp en vass sten och börjar karva sig i skrevet. ”Vad gör du, Sebastian?” frågar de andra. ”Jag skär mig i kuken”, svarar han. ”Vad ska det vara bra för?” ”Ingenting. Men det är en ny ball grej! Ni MÅSTE prova det.”
Men omskärelse har förstås ett syfte. Genom att ta bort nerver gör man könsorganet mindre känsligt, vilket förr ansågs förebygga onani. Ingreppet borde rimligtvis inte tillåtas förrän pojkarna vuxit upp och själva kan bestämma om de vill skära av sin förhud, eller kanske föredrar en tatuering eller piercing.
Kritiken mot omskärningar är dessvärre, enligt en kommentar av Göran Rosenberg i SvD, ”ett frontalangrepp” mot judendomen. Han anklagar chefen för Forum för levande historia, ”som bland annat har till uppgift att hålla minnet av förintelsen levande”, för att sympatisera med förhudsvurmarna. Om vi slutar skära i barns penisar riskerar vi alltså att glömma förintelsen. Man måste nog vara lite mer jewhag än jag för att köpa det resonemanget.