Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Rein har mer attityd än någon annan svensk debutant i år

Krönika. Kanske borde man som musikjournalist leta efter nya genrer, i stället för att klamra sig fast vid gamla. Men Joanna Reinikainen tryggar bodyns fortlevnad.

Det är trettondagsafton och artisten Rein spelar på O-baren. Hennes electronic body music, eller body som den hårda synthgenren brukar kallas, är så bra att jag inte kan sluta tänka på min mormor. Inte för att mormor skulle ha uppskattat konserten. Hon var ganska konservativ och gillade bara kyrkomusik och ”The sound of music”. När hon såg syskonen Trapp sjunga i alperna utbrast hon: ”Åh, signade barn.” Men när klipp från Bruce Springsteens Ullevikonserter 1985 visades på nyheterna blev hon förfärad: ”Det var en karl på tv. Han skrek och skrek. Och alla som var där skrek de också. Bevare mig väl.”

Mormor hade gett upp hoppet om att gilla nya artister när mina föräldrar gav henne en kassett med den kristna duon Mia Marianne & Per Filip. De inspirerades av psalmerna och visorna som hon älskat sedan barnsben. När mormor lyssnade på kassetten, medan hon doppade nybakade kubb i kaffet, såg hon för en gångs skull inte ut att oroa sig över potatisskörden. Ett saligt leende spreds över hennes ansikte.

På O-baren kommer jag på mig själv med att le likadant. Joanna Reinikainen, som Rein egentligen heter, uppdaterar den body som jag älskat sedan jag var tonåring. Hon är 25 och var inte ens född när bodypionjärerna DAF och Front 242 hade sin storhetstid. Men hon återskapar deras mix av ettrig synthbas och snärtiga beats. Och jag fylls av tacksamhet över att hon tryggar den marginaliserade genrens fortlevnad.

Jag står där med mitt mormor-lyssnar-på-Mia Marianne & Per Filip-flin och tänker att det är exakt hit bodyn alltid har varit på väg.

 

Rein blev synthare när hennes far, den svenske italodiscostjärnan Paul Rein, gav henne en biljett för att se Kraftwerk på Cirkus 2004. Två år senare stod hon längst fram och grät av lycka när den brittiska bodyduon Nitzer Ebb spelade på Arvikafestivalen. Att de för första gången anlitat en kvinnlig livetrummis, Kourtney Klein, ökade Reins lust att klampa in på den mansdominerade bodyscenen. På O-baren för hennes ryckiga gester – och förhäxande skiftningar mellan sång och skrik – tankarna till Nitzer Ebbs frontfigur Douglas McCarthy.

Rein har också snappat upp body-scenens fäbless för militärchict sportmode. Ungefär som Front 242 poserade i basebollskydd, eller Nitzer Ebb uppträdde i cykelbyxor, klär sig Rein och hennes slagverkare i amerikanska fotbollströjor, knähöga sportstrumpor och gammaldags gymnastikshorts. De har ritat svarta streck under ögonen likt kvartsbackar i NFL.

”Nu blir det punk”, säger Rein innan de hamrar igång ”There is no authority but yourself”. Och visst är detta i grund och botten elektronisk punk (Rein har tagit som vana att i sina videor bära t-tröjor med gamla punkband som Discharge och Chaos UK). Men framför allt är det ren råbody. Låtarna handlar om att bryta sig loss och krossa konventioner men soundet är antikt. Kanske borde jag som musikjournalist leta efter nya genrer, i stället för att klamra mig fast vid en gammal, men när Rein spelar den primitivt piskande ”Born to die” känns all annan musik meningslös. Jag står där med mitt mormor-lyssnar-på-Mia Marianne & Per Filip-flin och tänker att det är exakt hit bodyn alltid har varit på väg.

Efter spelningen går Rein ut för en cigarrett. Jag frågar om hon brukade hänga på synthklubben Tech Noir på det nu rivna Kolingsborg. ”Jag gick dit en gång”, säger hon. ”Men jag började bråka med dj:n. Jag skällde ut honom eftersom han inte spelade någon old school-body.” ”Åh, signade barn”, tänker jag – både för att hon signats till ett skivbolag och välsignats med mer attityd än någon annan svensk debutant 2016.

Läs mer. Kulturkrönikor
  • DN:s samlade kulturkrönikor signerade Niklas Wahllöf, Björn Wiman, Hanna Fahl, Fredrik Strage och många fler hittar du här.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.