"Dave Thompsons övertygelse att det inte producerats någon musik av värde sedan 1978 är underhållande rabiat. Men vinner den gehör?"
Rocken brukar dödförklaras ett par gånger varje decennium. Vissa pessimister gjorde det redan när Elvis ryckte in i lumpen, andra när John Lennon blev skjuten, när house och techno tog över den kreativa stafettpinnen eller när genren ”nu metal” i början av nollnolltalet fick gitarrbaserad musik att suga hårdare än den någonsin sugit förut. Själv inbillade jag mig länge att rocken dog 1988, i samband med Imperiets sista turné. ”Rock’n’roll är död”, sjöng Thåström och det lät som om han menade det.
I den nya boken ”I Hate New Music – the Classic Rock Manifesto” hävdar den brittiske journalisten Dave Thompson också att rocken är död. Det som gör hans dödförklaring speciell är att rocken anses ha dragit sin sista suck redan 1978. Det var då, under en tiomånadersperiod, som följande artister gav ut skivor: Journey, REO Speedwagon, Boston, The Cars, Foreigner, Toto, Styx och Rush. De åtta banden spelade så kallad classic rock, mogen musik för en mogen publik. Skivorna som de släppte 1978 sålde i sammanlagt 30 miljoner exemplar. Enligt Dave Thompson byggde dessa album, till skillnad från det tidiga sjuttiotalets classic rock, inte på låtskrivande utan på slickad studiobearbetning. Ytan blev viktigare än innehållet.
Dave Thompson hör inte till de kritiker som anser att rocken dödades av progressiva dinosaurieband men räddades av punken. Han skriver att punken var groteskt överskattad, en upprepning av klichéer från femtiotalet. Och han älskar classic rock, i synnerhet Led Zeppelin och Queen, men även flera av de åtta banden som dödade rocken. De var bra i början av sjuttiotalet. Sedan blev de profithungriga, överproducerade och värdelösa, varpå rocken dog.
Man kan naturligtvis ha en miljard invändningar mot ”I Hate New Music …”. Thompson bortser helt från den alternativa musikscenen. Och hans långa haranger om hur rockmusiken ”kommersialiserades” och förlorade sin ”outlaw mysique” är patetiska. Men Thompsons fasta övertygelse att det inte producerats någon musik av värde sedan 1978 är underhållande rabiat. Till skillnad från de flesta classic rock-fans gillar han inte heller skivorna och turnéerna som hans gamla hjältar har gjort på senare år. Han illustrerar sina känslor med den verkliga historien om en sightseeingbåt som 2004 gled under en bro på Chicago River, i samma ögonblick som en turnébuss – märkt Dave Matthews Band – svischade förbi och tömde tanken till sin toalett. 400 liter avföring regnade ner på turisterna. Alla som sett sina favoritband återförenas kan relatera till den upplevelsen, menar Thompson.
Frågan är om ”I Hate New Music …” kan vinna gehör. Å ena sidan känns boken som en rockjournalistisk version av en vedertagen sanning bland cineaster: att det inte gjorts någon riktigt bra amerikansk film sedan 1977 när ”Star wars” förstörde allt. Å andra sidan håller varken classic-konnässörerna eller de yngre konsumenterna med om att rocken dog för 31 år sedan. Massor av radiostationer spelar uteslutande classic rock. Mojo och Classic Rock Magazine har högre upplaga än tidningar som skriver om nya band. Och i Sverige heter den största festivalen Sweden Rock. Där har fem av Dave Thompsons åtta mordmisstänkta band uppträtt genom åren – och hyllats som genier. Journey och Foreigner kommer dit i sommar. ”Fill your head with rock!” står det på affischerna och rocken som man ska fylla huvudet med är förstås väldigt classic.