En ekorre sitter i ett träd och kastar ett ekollon i bakhuvudet på en man. ”Bonk!” låter det. Sedan ropar ekorren: ”Har du inte ögon i nacken?” Enligt Bulls Presstjänst AB, som säljer serien Morrgan & Klös till Svenska Dagbladet, skrattar hundratusentals människor åt det skämtet när det publiceras i 450 tidningar i tjugo länder. Morrgan & Klös beskrivs av Bulls som ”underfundig humor med värme och känsla”.
Själv skulle jag beskriva serien som fullständigt obegriplig. Men jag fattar å andra sidan inte Hälge, Laban, Hagbard, Zits, Gustaf, Elvis, Tuffa Viktor eller några av de andra totalförlamade strippar som svenska dagstidningar envisas med att publicera. Det sägs ibland att yngre serier som Rocky och Nemi har vitaliserat seriesidorna. Dialogen i Rocky håller visserligen Woody Allen-klass, men om man putsar bort gothfernissan från Nemi är hon lika tafatt som Cathy eller Mafalda. Med ytterst få undantag domineras seriesidorna av svårt åderförkalkad humor.
Tecknaren och rapparen Simon Gärdenfors är aktuell med boken ”Nybuskis” där han – på ett lika skojigt som anarkistiskt vis – blandar dagstidningsstrippens stela humor med obsceniteter. På en skämtteckning råkar en man lämna familjens hund på dagis. ”Hoppsan!” utbrister han. ”Men… vad var det då jag knullade i munnen i morse?” Simon Gärdenfors inspireras av vad han kallar ”dumma, torra och nollställda” skämt samt av kollegan David Liljemark som under nittiotalet retuscherade den kliniskt humorbefriade serien Laban och fyllde den med penisar.
Vissa hävdar att de tafatta stripparna vänder sig till äldre läsare. Min 65-åriga mor älskar Rocky, trots att hon inte förstår alla referenser till hiphop. Däremot fattar hon inte ett jota av älgen Hälge som hon varje dag tvingas läsa i Östgöta Correspondenten. I tisdags handlade strippen om två jägare som går genom skogen. ”Vilket väder!” säger den ene jägaren. ”Det är ovanligt att det är så fint när vi jagar.” ”Ja”, säger den andre. ”Det känns nästan lite kärringaktigt.”
De typiska dagstidningsserierna vänder sig nog inte till äldre läsare utan till personer som ogillar att skratta. Simon Gärdenfors berättar att han en gång dejtade en tjej som satte upp Labanstrippar på kylskåpet. ”Varför i helvete gör hon det?” tänkte han. ”Finns det någon i min ålder som tycker att Laban är rolig?” Det visade sig att tjejen tyckte att det var gulligt att man i serien kunde läsa hundens tankar. Ibland brukade hon buktala åt sin egen hund, minns Simon. ”Om hunden skulle få mat sa hon ’Oj, vad gott det ska bli, jag är jättehungrig’, som om det var hunden som pratade. Vårt förhållande varade inte så länge.”
Bulls Presstjänst AB marknadsför Hälge som ”varm humor”, Zits som ”enastående värme och humor” och Laban som ”varm och hemtrevlig humor med igenkännande drag för de flesta hundälskare”. Av dessa seriers framgångar att döma finns det massor av människor som tycker att humor ska vara varm – inte rolig.
Samtidigt är många w av serierna så exceptionellt värdelösa att de blir kul på riktigt. När Simon Gärdenfors hade arbetat ett tag på ”Nybuskis” testade han att strunta i snuskigheterna och göra helt vanlig Laban-humor, bland annat en bild av en fiskare som inte ser att han fått en stövel på kroken och ropar: ”Hämta håven! Jag tror jag har en riktig baddare på gång här!” Med den bilden når han humorns absoluta nollpunkt där det inte är varmt utan kallt eftersom all hjärnaktivitet upphör.