Den senaste Indiana Jones-filmen hade många brister. En var att Harrison Ford slogs mot ryssar i stället för tyskar. Att kommunisterna har mördat många fler spelar ingen roll - som filmskurkar fungerar de inte lika bra som de iskallt logiska, utstuderat sadistiska och osläckbart blodtörstiga nazisterna.
Naziunderskottet i Indiana Jones-filmen kompenseras av att vi i år får se tre actionhjältar sparka germansk stjärt på biograferna. Tom Cruise försöker spränga Adolf Hitler i "Valkyria", Daniel Craig förvandlas från James Bond till judisk motståndskämpe i "Defiance" och Brad Pitt leder ett gäng nazistskalperande soldater i Quentin Tarantinos "Inglourious basterds" (sic!). "Every man under my command owes me one hundred nazi scalps", säger Pitts löjtnant Aldo Raine. "And I want my scalps. All y'all will get me one hundred Nazi scalps taken from the heads of one hundred dead Nazis."
Tarantinos manus läckte på nätet i somras. Jag lyckades hålla mig från att läsa det i sex månader. Sedan tänkte jag: "Okej, jag ska bara läsa första scenen. Då förstör jag inte spänningen." Två timmar senare hade jag slukat alla de 165 sidorna. Det kändes både vemodigt och tillfredsställande, som om jag öppnat en julklapp i smyg. Tarantino verkar ha hamrat ner sitt andra världskriget-drama i ett rasande tempo - därav de många felstavningarna, exempelvis titeln "Inglourious basterds" som han låtit bli att korrigera.
Historien börjar med att den judiska flickan Shosanna ser sin familj mördas av nazisterna i det ockuperade Frankrike. Hon flyr till Paris och får jobb på en biograf där en ung, tysk krigshjälte förälskar sig i henne. Soldaten spelar sig själv i den nya patriotiska filmen "Stoltz der Nation" och övertalar Joseph Goebbels att arrangera en galapremiär på Shosannas biograf. Propagandaministern kräver att statyer från Louvren och en kristallkrona från Versailles baxas dit. Samtidigt får Aldo Raine och hans nazistskalperade gäng i uppdrag att spränga biografen i luften.
"Inglourious basterds" uppgavs först vara en remake av den italienska actionfilmen "Inglorious bastards". Resultatet verkar snarare bli en blodig hackfärs med spår av "Cinema paradiso", "Hemliga armén" och "Örnnästet". Tarantino bryr sig inte om att ge en trovärdig bild av andra världskriget. Han frossar hellre i skojiga klichéer och den sortens mjukporrig diktatorskitsch som utmärkte italienaren Tinto Brass sjuttiotalsfilmer "Caligula" och "Salong Kitty". Gestapomännen mumsar i sig apfelstrudel och hjältarna skjuter nazister i skrevet med orden: "Say auf wiedersehen to your balls!"
Vissa ingredienser i manuset har dock potential att öka realismen. Tarantino vill att skådespelarna talar engelska, tyska och franska. Han tycks också ha studerat nazistisk filmproduktion. I en Scen säger Goebbels att de ariska filmarna kommer att konkurrera ut det judiska Hollywood. För att demonstrera Tysklands överlägsenhet ordnar han en visning av den verkliga komedin "Glückskinder" från 1936.
Det finns bara ett problem med "Inglourious basterds": den har inte premiär förrän i höst. Väntan kommer att bli outhärdlig. Vi får hålla till godo med "Valkyria" och "Defiance", som har premiär i april, samt en ny, norsk film som återupplivar en bortglömd subgenre: nazizombiefilmen. "Död snö" handlar om ett gäng tonåringar som får sin skidsemester förstörd av heilande zombier. De hasar genom snön i förmultnade SS-uniformer och är sugna på mer proteinrik kost än apfelstrudel.