Regissören McG har ett tveksamt cv som inkluderar ”Charlies änglar”.
Jag sitter på en flygplats och bläddrar i senaste numret av filmtidningen Empire. På omslaget syns en robotarm som sträcker sig mot Christian Bales bistra ansikte. En liten pojke går förbi. Han pekar på min tidning och säger till sin mamma: ”Titta, Transformers!” ”Nej, idiot”, tänker jag. ”Terminator!”
Jag tillrättavisar pojken med en örfil. Nej, det gör jag inte. För en oinvigd är det ju inte helt lätt att skilja på maskinerna som går till attack i sommarens stora actionfilmer. Både ”Terminator salvation” och ”Transformers. Revenge of the fallen” har affischer som föreställer ett robothuvud med röda, glödande ögon. Men där tar (förhoppningsvis) likheterna slut. ”Terminator” är ett smutsigt domedagsäventyr. ”Transformers” är datoranimerat nonsens för svagsinta personer som anser att manus baserade på leksaker är en bra idé. När jag sågade den första ”Transformers”–filmen fick jag arga mejl från fans som tyckte att jag förlorat mitt barnasinne.
”Du kan inte uttala dig om filmen eftersom du inte lekte med Transformers när du var liten”, gnällde någon. Nej, men jag lekte med de ungefär lika larviga He-Man-dockorna, jag övergav dem redan innan jag hade tappat mjölktänderna och jag skulle hellre se en actionfilm baserad på My Little Pony. ”Transformers” var gräslig: plastiga, barnsliga datoreffekter, värdelösa skådespelare och en hjärndöd story.
”Terminator Salvation” verkar däremot bli intressant. Christian Bale har sagt att han tackade ja först efter att manuset skrivits om så många gånger (bland annat av Jonathan Nolan som hjälpte sin bror Christopher att författa ”The dark knight”) att det fungerade på en teaterscen utan några effekter. Visuellt ska filmen, som utspelar sig efter att jorden ödelagts av kärnvapen, vara inspirerad av Tjernobylkatastrofen och bilderna av Londonbor som gömde sig i tunnelbanan under Luftwaffes bombräder.
”Terminator”-fansen har varit oroliga. Regissören McG har ett tveksamt cv som inkluderar ”Charlies änglar” och ”Charlies änglar – utan hämningar”. Efter den halvdana ”Terminator 3” (som bara är värd att minnas för sitt utsökt deppiga slut) och den småputtrigt trevliga tv-serien ”The Sarah Connor chronicles” behövdes en regissör som kunde skaka liv i den mörka mytologin igen – inte någon som ägnat tre år åt att zooma in Cameron Díaz stjärt.
Men av förhandsrapporterna att döma verkar McG ha lyckats återskapa den teknologiska terror som genomsyrade den första ”Terminator”-filmen. Han beskriver ”Terminator salvation” som en grym och rå krigsskildring. Årtalet är 2018, ett decennium innan den första roboten skickas tillbaka till 1984 för att mörda Sarah Connor. Maskinerna i filmen är större och klumpigare föregångare till Schwarzeneggers T-800-modell.
Det enda som gör mig orolig är filmens rullande ”mototerminators”. Jag hoppas innerligt att de inte kan byta skepnad från motorcyklar till robotar. I så fall är det uppenbart att McG fjäskar för leksakspubliken – och att han inte heller ser någon större skillnad mellan Terminator och Transformers. Bäst beskrivs de löjliga förvandlingsrobotarna i filmen ”Clerks 2” där antihjälten Randall mobbar en kristen, Transformersälskande arbetskamrat: ”God sent his only begotten son to die on the cross to redeem mankind, and all we did to pay him back was to make terrible fucking cartoons like the Transformers.”