För snart fjorton år sedan intervjuade jag Broder Daniel-sångaren Henrik Berggren i hans stökiga lägenhet i Solna. Debutalbumet "Saturday night engine" skulle snart ges ut och jag frågade om han medvetet sjöng på dålig engelska för att provocera. Henrik Berggrens kajalkluddiga ögon blev ledsnare än vanligt. "Jag tycker att jag sjunger på ganska bra engelska", sa han och nämnde att han bott i USA när han var liten.
Men utan det slarviga uttalet skulle Broder Daniel inte ha varit lika omtumlande. De dök upp när svenska popband försökte låta så brittiska som möjligt. Popsicle, Wannadies, Eggstone, Brainpool och liknande grupper kämpade för att hitta ett uttal som doftade fish & chips. Ofta resulterade det i så kallad "språkresecockney". Damon Albarn kritiserade sina blågula beundrare i en intervju: "Jag önskar att svenska popband sjöng på svenska. Deras engelska är visserligen okej, men det blir en mild, rätt menlös engelska."
Broder Daniels engelska skulle ha fått en språkvårdare att ta cyanid. Men den var inte mild - och definitivt inte menlös. På senare år har fler och fler svenska artister slutat försöka låta brittiska eller amerikanska. I takt med att indierocken och den elektroniska popmusiken blivit allt bättre har det engelska uttalet blivit allt knäppare. Artister som The Knife, The Shout Out Louds, The Concretes och Zeigeist låter svajiga, barnsliga, snudd på debila, som om de betraktade ett konventionellt uttal som falskt. Inte ens de hängivna anglofilerna Tough Alliance imiterar cockney. De gapar precis som de vill och det lökiga uttalet blir en del av deras hårda image. Robyns amerikanskt klingande sång är förstås ett undantag, men hon har en bakgrund inom hiphop och soul där slarvig engelska inte uppfattas som cool.
Om Broder Daniel var först med att göra sin svaga engelska till en styrka så skedde den stora förändringen när nittiotalets melankoliska killar med gitarr ersattes av nollnolltalets knasiga brudar med piano. Det gängse indieuttalet skulle inte längre signalera "jag dricker pints i Camden" eller "jag hänger med hipsters i Brooklyn" utan "jag går på psykofarmaka i Bredäng". Förr sjöng svenska artister en bättre engelska än de talade. Nu är det ofta tvärtom. Anna Ternheim är välartikulerad i internationella intervjuer, men lägger sig till med en dåsig, lätt efterbliven, brytning så fort hon ställer sig i rampljuset.
Det nonchalanta indieuttalet motbevisar den populära åsikten att musik blir mer personlig om den framförs på artistens modersmål. Genom att misshandla engelskan lite grann kan artisten hitta en unik röst samtidigt som han eller hon kommunicerar med en mycket större publik än vad som är möjligt på svenska. Allra bäst utnyttjas den tekniken av Karin Dreijer och Victoria Bergsman. Den senare gör med sitt band Taken By Trees en egensinnig tolkning av Guns N' Roses "Sweet child o' mine". Covern spelas i trailern till "The last house on the left" (ännu en onödig nyinspelning av en skräckklassiker) som tack vare Bergsmans svajiga uttal blir kuslig i några sekunder. En lika gåtfull atmosfär finns i "If I had a heart", Dreijers soloprojekt Fever Rays första singel. Hon sjunger engelska ord men hennes uttal verkar inte ha något att göra med den här planeten.