... lydde inte. Instinktivt svarade jag ”blå linjen”.
En gång i slutet av nittiotalet fick jag skjuts av Dogge Doggelito från Alby in till centrala Stockholm. ”Var bor du?” frågade Dogge medan vi rullade längs E 4. Efter att ha tillbringat flera timmar med Latin Kings kändes det patetiskt att svara ”Östermalm” så jag sa ”röda linjen”, vilket var sant och lät betydligt mer hiphop. Latin Kings hade just startat sitt skivbolag Redline Records, döpt efter den röda tunnelbanelinjen.
Tio år senare trodde jag mig ha vuxit ifrån detta geografiska wiggerbeteende. Hiphopen har inte handlat lika mycket om förortsbetong det senaste decenniet (den har snarare klätt sig i neonplagg och festat på klubbar). Dessutom flyttade jag nyligen från Östermalm till Kungsholmen och fick en mindre svennig adress. Men i somras när jag intervjuade Adam Tensta hände samma sak igen. ”Var bor du?” frågade han. Jag ville svara ”Rådhuset” men min mun lydde inte. Instinktivt svarade jag ”blå linjen” – med det mörka, lite släpiga tonfall som jag omedvetet lägger mig till med i rappares närhet. Adam Tensta gav mig en blick som sa: ”Du är okej. Du är nere med betongen.” Först när vi träffades andra gången nämnde jag Kungsholmen – men inte förrän jag, i förbifarten, nämnt att min fru växte upp i Akalla, gick på samma skola som Feven och hade bekanta som ingick i det mytomspunna fjortisgänget Akalla Kickersbrudar Drogade Horor.
Jag är inte ensam om att bete mig så här. Om kulturjournalister inte har en arbetarklassbakgrund att kokettera med nämner de gärna sina kopplingar till förorten. Saker som händer där händer på riktigt. Någon som kommer därifrån är på riktigt. Delvis beror förortsromantiken på ett kollektivt dåligt samvete över att miljonprogrammet förknippas med så mycket elände på nyheterna. Kulturarbetare och hiphoppare vill lyfta fram positiva bilder som skiljer sig från de bilbränder, gängslagsmål och upplopp som många förknippar med ordet ”förort”. Men även välmenande antivåldslåtar förstärker bilden av förorten som en krigszon. Den förvandlas från geografisk plats till projektionsyta för gettofantasier. Ingen kan förneka problemen i Rosengård och Rinkeby, men att jämföra dem med utbombade franska förorter eller amerikanska innerstadsgetton är att ge vandalerna en status som de längtar efter.
Nyligen bestämde jag mig för att sluta idealisera betongen. Den enda förort jag tänkte nämna i konversationer var Skäggetorp, ett område i nordvästra Linköping som knappt kan kallas förort, men där jag faktiskt föddes. Skäggetorp var idylliskt i början av sjuttiotalet och har under de senaste decennierna haft en del sociala problem.
Namnet ”Skäggetorp” har dock varit alldeles för lantligt för att några lokala rappare ska kunna använda det i sina låtar. Det trodde jag i alla fall innan jag råkade googla min födelseplats och fick en träff på Urbandictionary.com, ett Wikipedia för hiphoputtryck, som beskriver Skäggetorp som ”one of the most dangerous Swedish ghettos /…/ Robbings, shootings, rapes and arsons occur on a daily basis and if you want to leave your home without risking death, you better bring that 9 mm”.
Någon driftig Skäggetorpsbo verkar ha bestämt sig för att ge området lite hiphopkredd. Och hur gärna jag än vill ta avstånd från de groteska överdrifterna klappar mitt hjärta mer än någonsin för Linköping. Särskilt när den östgötske gettoromantikern citerar NWA: ”When something happens in Skäggetorp, nothing happens. It’s just another nigga dead.”