Varför fängslar fortfarande den unge Hunter S Thompsons stenade svada? Hans babbliga, aggressiva och så megalomant självupptagna böcker. Den påfjuttade Raybankillens drapor om amerikanska maktmän, Nixon, Carter och Clinton, aldrig om kvinnor. Energin? Hialösheten? Hans hybris?
Vårt behov av tröst må vara oändligt. Vårt behov av Hunter S Thompsons alter ego i en nedcabbad röd Chevrolet i 160 kilometers sporrsträck på ökenvägarna mot Sin City – med skuffen fylld av eter, pulver, Budweiser och krackelerade drömmar om Den Amerikanska Drömmen – är hur som helst långt större. För vi som läser honom, morsgrisarna vid läslampan med hans ”Fear and Loathing in Las Vegas” i knäet, kommer aldrig att ratta den där cabben. Vi är permanent på läktaren. Åskådare med en kvävd längtan efter något annat och större.
Thompson satt så själv en gång som ung Columbiaskolad utrikeskorre inför idolerna Hemingway, F Scott Fitzgerald, Kerouac, Miller och Mailer. Såg dem slåss och slås ned, supa, droga och gå sönder, älska, hata, lyckas och misslyckas och sedan fylla sina – allt sämre – böcker med lika patetiska män som gjorde samma sak.
De var alla ställföreträdande, just som han skulle bli. Ställföreträdande fritänkare, fullblodsromantiker, posörer och banbrytare. De valde risktagandet, den förhöjda livskänslan, som vi på sittplatserna söker men inte vågar betala priset för. Därför gulnar inte deras boksidor.
Hunter S Thompson slog igenom 1967 med sin effektiva reportagebok om Hell’s Angels. Den fångar ett USA i omvandling. ”Because something is happening here, but you don’t know what it is – do you, Mister Jones?” sjöng Dylan i tidens soundtrack. Medborgarrätten, Vietnamkriget, upploppen under Chicagokonventet, Kennedymorden och de långhårigas auktoritetstrots; allt kom att prägla Thompsons korståg mot politikerhyckleriet och maktcynismen.
Längtan efter en samhällsgisslare var enorm bland hans jämnåriga, i förtid desillusionerade, läsare. En Lenny Bruce med tangentbord. Freak power. Hundratio procent frihet nu. Han fyllde Rolling Stone Magazine med larmande gonzo-prosa. New journalism. 1971 följde ”Fear and Loathing in Las Vegas”. Båda böckerna är nu utgivna i färska översättningar (Einar Heckscher) av entusiastförlaget Reverb i Göteborg.
Thompson gav sig tidigt den magnifika huvudrollen i sina texter. En enögd rapportör som raderade gränsen mellan romanens fria fiktion och murvelns kalla fakta. Hans stilgrepp imiteras fortfarande, inte minst i bloggosfären. Med Nixonattackerna i ”Fear and Loathing. On the Campaign Trail ’72” cementerade han sin ställning som gränslös frontreporter. Men mytbildningen förvandlade honom snart från huvudperson till seriefigur.
Han fortsatte att hata det lobbyistinfekterade Capitol Hill, men åstadkom Hunter S Thompson något mer än frätande underhållning? Hade det upptjackade ordflödet någon verkan?
– Vi var alla roade av honom, han var en intressant kille, han ställde oväntade frågor, svarar den förre presidentkandidaten George McGovern diplomatiskt i dokumentären ”Gonzo” (som K Special/SVT visar på måndag.)
Blandmissbruket slet ner livslusten. Maneren tilltog och nöttes ut i takt med berömmelsen. I februari 2005 sköt han skallen av sig framför skrivmaskinen. På väggen bakom honom bilden av Hemingway, självmordsbrodern, i potent sjömansskägg. I avskedsbrevet till hustrun sammanfattar han sitt giktbrutna gammelmansliv: ”No More Games. No More Bombs. No More Walking. No More Fun. No More Swimming. 67. That is 17 years past 50. 17 more than I needed or wanted. Boring.”
Askan efter Hunter Stockton Thompson sköts upp i himlen med kanon till tonerna av favoritlåten ”Mr Tambourine Man”. Det hämningslösa sextiotalets allra sista explosion.