I dag delas äntligen morgongåvan ut på Drottningholm, efter en lika långdragen som välbevakad process, som paradoxalt nog tycks ha fått en majoritet av Sveriges befolkning att tröttna på både kungahuset och det mediala engagemanget kring detsamma.
En av de händelser som i dag därför uppmärksammas mindre än den möjligen skulle är årsdagen av mordet på Neda Agha-Soltan, som för exakt ett år sedan gav fysisk gestalt åt den gröna revolutionen i Iran. Bilderna på hur hon avlivades av en krypskytt ur Basijmilisen skakade världen då – och borde göra det också i dag.
Inte heller den ytterst ansvarige för Nedas död, den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad, har fått den uppmärksamhet han förtjänar, trots att han är en av de dolda maktfaktorerna i skeendet kring de senaste veckornas omfattande debatt om attackerna mot Ship to Gaza och staten Israels rätt att existera.
Förintelseförnekaren Ahmadinejad anser som bekant inte att någon sådan rätt finns för den judiska staten. Vilket hans regim gör sitt bästa för att bevisa.
I veckan skrev också – som av en händelse – den socialdemokratiske politikern Bo Andersson på sin blogg om ett ”Herrefolk med rätt att döda”: ”Vi får hoppas att Judarna kommer till insikt om att alla människor är lika mycket värda – oberoende av ras och etnisk hemvist.”
Likheterna mellan en lokalpolitiker från Östhammar och den iranske premiärministern bör nog inte överdrivas, även om Ahmadinejads lediga poplinjacka kan leda tankarna i den riktningen.
Bo Anderssons inlägg är i dag raderat. Judehatet – världen över – lever vidare.