Låg lön, men bonus. Nu flyttas krisens börda över på arbetarna.
För trettio år sedan gick fackförbundet Metall i spetsen för löntagarfonderna – den hitintills vackraste och mest radikala tanken i reformismens historia.
Fondtanken var en logisk konsekvens av den solidariska lönepolitiken: Hur hantera löneutrymmet som blir kvar hos ägarna när allt inte tas ut i förhandlingarna? Nu, denna vecka, står det kring Metall snarare en air av Death Metal när det gäller förbundets relation till den svenska modellen. I måndags gick man hela varvet runt och drog ut en bottentapp i ett samhällssystem som blivit alltmer mytifierat i takt med att det försvagats.
Anders Borg skrattar säkert gott när dörrarna stängts för journalisterna. Denne den svenska modellens förste älskare, med mustasch på fel sida av huvudet, gillar att lägga över bördorna på arbetsmarknadens parter – men först efter att den ena parten, gissa vilken, ordentligt försvagats.
Att Metall öppnar för inkomstsänkningar för sina medlemmar innebär i grunden ingenting annat än att bördan för att bära en kris flyttas över på arbetarna. Därför är ordföranden Stefan Löfvén hux flux borgerlighetens nya hjälte.
Jag tror inte han gillar rollen, men faktum kvarstår: Äntligen siktar arbetsgivarna sin världsande, och den heter konjunkturanpassad lön. Skulle den idén sprida sig riskerar lönerna för allt fler att sakta pressas nedåt, inte bara inkomsten. Men det sista Sverige och världen nu behöver är just sänkta löner eftersom det förvärrar den globala kris som till stor del förklaras av att löner överallt släpat efter (i stället har köpkraft trollats fram genom livsfarliga krediter).
Moraliskt då? I enkäter framgår att många LO-medlemmar uppskattar tanken på att rädda jobb genom att avstå lön, medan däremot tjänstemännen ogillar idén och vd:ar gärna plockar ut än högre bonusar. Det är ju trots allt den positiva sidan: denna vilja till solidaritet hos arbetarklassen! Frågan är bara på vilken nivå det är klokast att förlägga solidariteten.
Det egendomliga med debatten i veckan är att alla tycks ha glömt att Sverige ända fram till 1995 hade en statlig permitteringsfond. Bildtregeringen hann betala ut några hundra miljoner ur den för att fixa det som nu enskilda metallare måste fixa. Vem tog bort den fonden? Svar: Regeringen Persson, i sitt sparnit.
Solidaritet är bäst när alla är med och betalar för den.