Häromdagen såg jag en räv smyga ut från en lövdunge ut på ett fält i Östergötland. Jag åkte förbi på landsvägen, men det var som om den noterade min närvaro. Den stannade, vände sig om, med ena svarttassen i luften, och såg sig vaket omkring. Ingen är rädd för en räv, men räven är ett rovdjur och det är något speciellt varje gång man ser ett rovdjur: förnimmelsen av intelligens. På något egendomligt sätt känns det som om ett ögonblickligt samförstånd uppstår mellan varelsen där ute och mig själv, människan, det femte rovdjuret.
Varg är det inte många som sett. Sverige är ett extremt vargglest land: en halv varg per tusen kvadratkilometer, jämfört med till exempel Makedonien med sina 31 vargar på den ytan. Ett tjugotal länder i världen är mer vargtäta än Sverige, och ändå är det i Sverige – och det lika vargglesa Norge – som det värsta varghatet finns. Riksdagsmajoriteten har också den fixa idén att maximalt 210 vargar får finnas i landet. I förra veckan togs de nya reglerna för rovdjursförvaltningen. Besluten om licens- och skyddsjakt ska flyttas ner till dem som är närmast berörda – vilket alltså betyder att frågan ska föras dit där känslorna är som hetast. Det är i princip motsatsen till vad man brukar försöka göra när det gäller rättskipning: där är det svalka som gäller.
Jag skulle vilja veta vad vargen själv säger om det här. Jag har aldrig sett en vild varg men jag har stirrat på dess avtryck i snön och då tydligt känt att en intelligent varelse med rättigheter har gått där. Om inte människan fanns på planeten skulle nog vargen ha makten, även om det är svårt att tänka sig en vargriksdag. Den som sett en varg glömmer det inte och det som lämnar spår i medvetandet är antagligen just den där förnimmelsen av intelligensen i det vilda: ett bråddjup, på vars botten vi ser något av oss själva. Inte ens vissa varghatande jägare kan riktigt dölja den där underbara släktskapen deras eget medvetande har med rovdjurets. De får ibland kämpa för att inte ramla ut ur garderoben som vargälskare!
Därför är jag egentligen inte orolig. På ett eller annat sätt kommer vargen att överleva. Och räven jag såg en litet disig eftermiddag nära Söderköping traskade vidare, med mina ögon på ryggen och kanske i sitt medvetande och försvann till slut ur sikte.