Jag försöker föreställa mig pingströrelsen eller judiska församlingen eller någon välfinansierad muslimsk organisation tapetsera det offentliga rummet med djupt känsloladdade religiösa symboler till texten ”Gud finns nog” och jag finner tanken omöjlig. Jag finner det också omöjligt att en sådan kampanj inte skulle ha väckt ett himla liv eftersom den genast skulle ha uppfattats för vad den var, ett provocerande och påträngande försök till religiös påverkan i ett samhälle där vi inte är vana vid sådant. Ja, där vi inte tycker om sådant. Missionera för sin tro får man göra i Kina och Afrika, om ens där numera. Jag är också säker på att någon alert journalist genast skulle ha tagit reda på vem eller vilka som hade slantat upp de miljoner som en sådan religiös kampanj måste ha kostat.
Men kring Humanisternas dånande mångmiljonkampanj på temat ”Gud finns nog inte”, effektfullt illustrerad med den judiska Davidsstjärnan och den muslimska halvmånen i gult på blå botten, tills vidare huvudsakligen tyst.
Jag undrar varför.
Någon kanske tillägger att kampanjen också illustreras med ett gult kors på blå botten, men korset i den svenska flaggan är inte en symbol för kristendomen utan en symbol för nationen och sticker därmed inte ut i sammanhanget på samma sätt som Davidsstjärnan eller halvmånen, i synnerhet inte på samma sätt som en gul Davidsstjärna, som i Europa associerar till något helt annat än till frågan om Guds existens.
Vad kampanjen mer eller mindre öppet säger, och framför allt signalerar med sitt val av symboler, är att problemet med människor som fortfarande verkar tro att Gud nog finns (för det är ju detta som verkar vara Humanisternas problem) i hög grad är ett problem med människor av muslimsk eller judisk tro. Jag anar att detta kanske inte är vad kampanjmakarna har avsett men det är så jag tror att kampanjen riskerar att uppfattas, inte minst av människor som anser att människor av muslimsk eller judisk tro är ett problem i sig.
Förklaringen till att kampanjen inte väckt berättigat uppseende, för att inte säga upprördhet, är framför allt, tror jag, det faktum att Humanisterna lyckats att framställa det hela som en fråga om tro mot vetande
Men detta är inte en fråga om tro mot vetande. Detta är en fråga om tro mot tro. I Humanisternas fall inte bara tron att Gud nog inte finns utan också tron att de som tror att Gud nog finns utgör ett problem värt en mångmiljonkampanj.