.På bokmässan i Göteborg förra helgen tillbringade jag en kväll i sällskap med den holländsk-brittiske författaren Ian Buruma. I likhet med många andra i den internationella författarcirkusen har han ett stort intresse för Nobelpriset; hans kommentar till att hans bekant, den somaliske författaren Nuruddin Farah, också befann sig på mässan bar spår av luttrad sarkasm: ”Aha, han är bara här för att fiska efter Priset.”
I veckan som kommer är det alltså dags igen för den finkulturella motsvarigheten till ”Idol”-finalen (och det är inte när Fredrik Reinfeldt på tisdag avslöjar vem som blir nästa kulturminister). Tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur på torsdag är den enda tidpunkt på året då en intellektuell får hela Sverige att stå stilla.
Under senare år har Svenska Akademien intensifierat intresset kring sitt pris med en kombination av skicklig medial strategi och en extrem oförutsägbarhet i valet av pristagare. Vissa år har man kunnat misstänka ett slags trippelvoltad medielogik: förra årets vinnare Herta Müller var nästan oförutsägbar just på grund av sin extrema förutsägbarhet och så vidare.
Alldeles oavsett Akademiens eventuella uppsåt bakom detta kan man ändå konstatera att de inom underrättelsetjänsten skolade sekreterarna Engdahl och Englund förvaltat en fin tradition av medial spinn, men på ett radikalt nytt sätt.
I sina memoarer från i somras minns den nuvarande ordföranden i Akademiens Nobelkommitté, Per Wästberg, hur det gick till när Saul Bellow fick priset 1976. Redan på tisdagen underrättades DN:s kulturredaktion av den ständige sekreteraren Karl Ragnar Gierow, varpå Bengt Öste kunde tillkännage nyheten senare samma kväll i tv:s Rapport. På torsdagsmorgonen var tidningen tapetserad med artiklar om Bellow och när den ständige sekreteraren, iförd solglasögon, officiellt tillkännagav namnet vid lunch var det bara en bekräftelse på vad alla redan visste.
För moderna Akademikremlologer erbjuder Wästbergs bok fascinerande dechiffreringsmöjligheter. Vad betyder det att han valt ett citat av Jeanette Winterson som motto? Finns det ett dolt budskap i att han ägnar större utrymme åt sitt möte med Mario Vargas Llosa än åt Amos Oz? Att poeterna Adonis och Ko Un över huvud taget inte nämns? Och så vidare.
Om jag får hålla tummarna för en författare i denna rad blir det Amos Oz; inte minst skulle han bli ännu en i raden av pristagare med ett symbolvärde utöver den rena estetiken. Den inneboende politiska laddningen i priset är ju ett av skälen till att vi fortfarande bryr oss så mycket om den otidsenliga institutionen i Börshuset.
I en obetalbar episod återger Wästberg hur kung Gustaf V brukade reagera när en ny medlem valdes in i Akademien. Varje gång samma besvikelse: ”Men prins Wilhelm då?”.
Till den sortens faderliga omsorger från kungahusets sida har dagens Akademiledamöter, lyckligtvis, en bit kvar.