När den exekutive producenten Mark Verheiden får frågan varför han ville arbeta med nya scifi-tv-serien ”Falling skies” i tidningen Hitfix, svarar han att han är trött på alien-invasioner. I stället handlar just den här serien, säger Verheiden, om något annat: ”Ok, hur fortsätter vi med våra liv? Hur lever vi under ockupation?” Han säger det som om det vore det mest revolutionerande greppet någonsin i genren. Och häri ligger det stora problemet med att skildra postapokalyps i tv. Varenda satans manusförfattare och producent tror att de egenhändigt uppfunnit den mänskliga faktorn, och att de, just de, ska lyckas dra storpublik genom att tona ned laserskjutandet och skriva in ett blödigt familjedrama.

”Falling skies” hade amerikansk premiär den 19 juni, och är en klassisk Spielberg-producerad postapokalyps som tar sin början sex månader efter att utomjordingarna koloniserat jorden. Vi får följa den lilla gruppen motståndsaktivister, med ”Cityakuten”-skådisen Noah Wyle i huvudrollen som historieprofessor med djupa insikter i antik krigföring. Och redan från första stund inpräntas det att här handlar det minsann inte om tekniska detaljer eller alienanatomi, här handlar det om Människor, med stort M. Bakgrundshistorien berättas genom ett blödigt montage av barnteckningar. Noah Wyles karaktär har tre söner varav en är försvunnen, och vi får utdragna far-son-bondingscener nedkörda i våra halsar.

Serien faller i samma fälla som exempelvis nyversionen av ”V”, de kortlivade ”Threshold” och ”Invasion”, och efter-atombombenskildringen ”Jericho”. Jakten på den breda publiken är så desperat att manusförfattarna tvingas mosa in varenda tänkbar klyscha om mänskliga relationer i varje avsnitt, och samtidigt förenklar seriens postapokalyptiska kärna till en skiss. I ”Jericho” avklarades alla eventuella problem med strålskador och radioaktivitet på ett och ett halvt avsnitt, och därefter kunde småstadsträtandet om majsfälten börja. I ”Falling skies” pressas ett krystat tonårstriangeldrama in i handlingen, och vi förväntas bry oss om huruvida den unge hunken ska välja den aggressiva soldatbruden eller den kristna präktiga.

Inget ont om samhällsskildringar eller relationstrassel i scifi. När det fungerar som bäst lyfter det en actionserie till högklassigt drama. Battlestar Galactica fick oss att både bry oss om cylonerna som människor, förlåt, robotar, och hurra när flottan sköt dem sönder och samman i maffiga rymdstridsscener. Men oftast är det för halvhjärtat. Det räcker inte med ett collage av barnteckningar och en Twilightklonad kärlekstriangel för att komma åt den där undflyende Mänskligheten.

”Falling skies” har svensk premiär den 24 augusti på Canal +.