Morgonen efter morden under biopremiären av ”The dark knight rises” i Aurora, Colorado, stod tjugo personer i kö utanför en lokal vapenaffär. Enligt Denver Post ökade vapenförsäljningen med 43 procent de påföljande veckorna. Samtidigt förbjöd en biografkedja Batmandräkter, och en man som klädd i superhjältekostym erbjöd människor hjälp på en parkeringsplats greps av polisen.

Som svensk tycker man ju att det här är vansinne, skakar vantroget på huvudet. Man tycker att minsta barn borde förstå att det är vapen som leder till massmord, inte Batmandräkter. Att USA:s vapenlagar bygger på en logik så felaktig att den hade varit skrattretande om den inte ledde till skolmassakrer, biografskjutningar och mördade tonåringar vars enda misstag var att gå klädda i luvtröja. Att det är ett samhälleligt sjukdomstecken att det ses som ”frihet” att få beväpna sig.

Men exakt samma amerikanska frihetsretorik som ligger till grund för vapendebatten (eller bristen på vapendebatt) där, dyker upp allt oftare även i svenska offentliga diskussioner. Häromveckan kom ett bisarrt utspel från ett löst sammansatt gäng programledare, skådespelare och dirigenter där de i Svenska Dagbladet rasade för att de inte får köra båt fulla. Bert-Åke Varg utvecklade sina tankar i Aftonbladet där han jämförde antibåtfyllerister med terrorister, och Ulf Brunnberg kallade lagen för ”det horribla förmynderiet”. Och nej, det är inte en ironisk reklamkampanj från Studio Total menad att få oss att inse absurditeten i att manövrera motorfordon efter en flaska Jäger, det är på riktigt. Det är vuxna män (och Sonja Aldén) som anser att det är en mänsklig rättighet och en frihetsfråga att ha ”nöjet av att kunna välja måltidsdryck till sjöss”.

Sedan det här med Way Out West-festivalen och köttet. Det finns nämligen inget kött att köpa inne på området under den just nu pågående rockfestivalen. Internets karnivora falang exploderade av kränkthet när detta besked kom: Inget kött? INGET? KÖTT? Några nyckelfraser från kommentarstråden på Facebook: ”grönsakskommunister”, ”valfriheten”, ”välja själv”, ”översittarmentalitet”, ”påtvingad fascistisk plan”.

Dessa ord och uttryck som ständigt återkommer. Att den som hindrar den enskilda människan från att supa när man rattar motorbåten eller köpa en blodig stek på festival är någon sorts översittare, förmyndare. Att det är en frihetsfråga, att mänskliga rättigheter på något vagt odefinierat sätt åsidosätts av dessa sojakorvar och nyktra båtförare. Jag kan inte skaka av mig känslan av att jag plötsligt vaknat och hela omvärlden förvandlats till ett mardrömslikt gigantiskt ”Ring P1” där foliehatten provas ut redan på BB och barns första ord är ett jollrande fräsande salivstint ”kränkt!”.

Jag vet inte vad jag ska kalla den här retoriken. En skrattspegelns psykopatliberalism? Paranoid schizofreni? Men den devalverar begreppet ”frihet” på ett obehagligt Orwellskt nyspråksätt. Vad betyder det ens längre? Att slippa vara pappaledig? Att slippa betala skatt? Att slippa ta ansvar för klimatet och få äta hur mycket kött jag vill? Och om jag nu inte kan åberopa frihetsargumentet för att kräva att slippa bli nedmejad av en packad svensk medelålders skådespelare till sjöss, vad är då lösningen? ”Friare” vapenlagar så att jag kan försvara mig mot Ulf Brunnberg?

Nu raljerar jag. Men jag menar allvar också. Det där med vapnen och Batmandräkterna och friheten ligger och skaver när jag följer de svenska samtidsdebatterna, som en otäck påminnelse om hur det blir när man förklär egoism till ideologi.