Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Krönikor

Hanna Fahl: Att göra det sämre för samhällets svagaste är ett problem, inte en lösning

Det saknas inte anledningar till oro i Sverige just nu. Men det går att dra helt andra slutsatser än de som Göran Hägglund gav uttryck för på DN Debatt i veckan.

Det mest oroande med Göran Hägglunds utspel i DN Debatt är hur han pratar om oro (18/12). I debattartikeln presenterar han Kristdemokraternas nya inställning till invandringspolitiken: lägre bidrag, tillfälliga uppehållstillstånd, snabbare avslag på asylansökningar. Som skäl anger han ”människors oro”. Han nämner den flera gånger, skriver att vi måste ”lyssna till den”: ”Vi ser röstsiffrorna. Vi läser mejlen som strömmar in. Vi hör hur det pratas runt fikaborden”, skriver Hägglund. Det är ”högst vanliga och anständiga medborgare” som inte tycker att politiken ”ger svar på de samhällsproblem som de möter i sin vardag”.

Den får fungera rättfärdigande för hela hans utspel. Att oron har med invandring att göra är underförstått i debattartikeln, men inte på vilket sätt. Inte exakt vad den består av, vems oro den är, om den är berättigad eller inte. Bara pratet runt fikabordet, röstsiffrorna som väl bara kan antas mena Sverige­demokraternas, den vaga odefinierade oron.

Det saknas knappast anledningar till oro, inte för mig heller. Inkomstklyftorna till exempel. De ökar snabbast i Sverige av alla OECD-länder, och sjuka, arbets­-lösa och förtidspensionärer har det sämre i dag än 2006. Bostadsbrist, arbetslöshet och vårdsituationen för psykiskt sjuka oroar mig. Jag kan föreställa mig att det här är en stor del av andras oro också.

Det finns mycket man kan säga om det. För mig är en bättre fördelningspolitik och minskade klasskillnader den naturliga slutsatsen. Det är det inte för alla. Men att sätta likhetstecken mellan oron och invandring har fram tills nu varit förbehållet Sverigedemokraterna. Det har varit deras hela agenda, de vill göra extravalet till en folkomröstning om invandring, det är den enskilda frågan de vill att vi ska projicera vår oro på. Nu har även Göran Hägglund och Kristdemokraterna skrivit under på den problemformuleringen.

Sverigedemokraternas agenda har också varit framgångsrik när det gäller att definiera samhällsdebatten i stort. Invandrings- och migrationspolitiken har isolerats till enskilt för-eller-motområde. I SVT:s ”Debatt” i torsdags stoppades varje ansats att lyfta integrationsdiskussionen till en högre och mer generell samhällsdebatt. ”Jag vill inte hamna i bostadsbyggandet, även om det är jättespännande”, avbröt programledaren Kristina Hedberg. ”Nu är vi inne i budgetdiskussionen”, avsnoppades Rossana Dinamarca (V) när hon försökte tala om bostäder och fler arbeten som integrations­åtgärder som inte handlar om att helt enkelt försämra villkoren för asylsökande.

Där är vi nu, i en ny valrörelse där det sätts likhetstecken mellan människors oro och invandring, där det inte går att tala om integration som en del av ett större samhällsbygge utan bara som något isolerat att vara för eller mot.

Jag vet inte hur jag ska säga det här på ett sätt som betyder något, för det har sagts så många gånger förut av smartare människor med bättre ord och det verkar aldrig göra någon skillnad. Men nu säger jag det ändå. Samhällsklyftor, rasism och den allmänna känslan av oro hänger ihop. Att göra det sämre för de svagaste är problemet och inte lösningen.

Alla har inte råd att handla julklappar i Sverige. Det oroar mig. Vet ni hur mycket vi som har råd julhandlar för i år? 68 miljarder, enligt prognosen från Handelns utredningsinstitut. Årets julklapp är ett aktivitetsarmband, ett jävla aktivitetsarmband. Förlåt, jag vet, det är ett vulgärt argument. Inte jämföra äpplen med päron. Jag missunnar ingen sitt aktivitetsarmband. Jag bara lämnar den siffran och den prylen här som något att ha i bakhuvudet när vi pratar om vilka människor vi som samhälle har råd att hjälpa och hur man för en politik som gör det.