Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Krönikor

Hanna Fahl: Att säga nej till en man som raggar kan vara förenat med livsfara

Efter massmordet i Isla Vista har en internationell debatt om mäns anspråk på kvinnor väckts. #YesAllWomen på Twitter samlar vittnesmålen om vad ett nej till en man kan innebära.

Jag kan omöjligt vara den enda som minns det legendariskt obehagliga dejtingåret 2005, en absurditetens milstolpe i svenskt uteliv. Detta var året då Neil Strauss reportagebok ”Spelet. En inträngande analys av raggningsexperternas hemliga sällskap” kom ut. Strauss var på upphaussat författarbesök i Stockholm och ”Spelet” var det årets Omtalade Bok, alla läste den. Jag också. Den handlar om hur Strauss infiltrerar en växande samling raggningsgrupper, sammanslutningar av män som diskuterar och lär ut strategier för att få ligga med kvinnor, och i slutet av boken är han själv en av rörelsens gurus. Det är en ganska rolig bok, även om Strauss verkligen verkar vara osympatisk. Men den gav upphov till helvetets eget dejtingår 2005.

”Vad bra du är i radion”, sade en vinglig medieman med gräll skjorta och snett leende till mig och fortsatte efter en kort paus, ”det var du verkligen inte förut.” ”Hej, kul att se dig” (kindpuss), ”vilken ful kjol!”. Det hände om och om igen den där våren och sommaren, och det tog ett tag innan jag lade ihop ett och ett. Männen följde, till punkt och pricka, ”Spelet”. De ”neggade” mig: gav mig en komplimang omedelbart vriden till en förolämpning, en av raggningsteknikens grundpelare. Bland övriga instruktioner: bär en spektakulär accessoar såsom färgglad hatt eller papegoja, prata med tjejers ”fulare” kompisar för att göra dem avundsjuka. Jag var ganska ofta den ”fulare” kompisen. Och jag tappade räkningen på hur många lustiga huvudbonader som plötsligt dök upp i Stockholms innerstad.

Nå, det gick över, och män började bete sig relativt normalt igen kring 2006. Förutom att det inte gick över. Förutom att den där pinsamma och lite lustiga parentesen i svensk dejtinghistoria inte var en parentes utan ett symtom på något annat. Massmordet i Isla Vista, Kalifornien, har väckt en internationell debatt kring misogyni och mäns självupplevda äganderätt till kvinnor. Den unge mannen som för en vecka sedan dödade sex personer och skadade sju innan han tog livet av sig hade lämnat efter sig ett manifest. En video där han förklarar att anledningen var att han inte fick några kvinnor. ”Jag är den perfekta killen, och ändå kastar ni er själva över dessa irriterande män i stället för mig, den överlägsne gentlemannen”, säger han i videon. Han var medlem i nätgruppen PUAHate, ”pick up artist”-hatare, där män uttryckte sin ilska över att reglerna i raggningssällskapen inte fungerade för dem. Inte ens när de följde varje instruktion till punkt och pricka fick de sitt rättmätiga sex.

Händelsen i Isla Vista är ett enskilt dåd, men retoriken i mördarens manifest är kusligt välbekant för nästan alla kvinnor. Under hashtaggen #YesAllWomen på Twitter samlas vittnesmål från hela världen om hur vitt utbredd uppfattningen är att kvinnor är skyldiga män sex och kärlek. Om hur det är enklare att säga ”jag har en pojkvän” än ”nej tack”, eftersom mäns ägandeskap över kvinnor alltid trumfar självbestämmanderätten. Om sårade, misstrogna och förbannade reaktioner på ett avvisande: ”Men jag bjöd ju på en drink! Hur kan du säga nej!”. Och för den som tvivlar på att Isla Vista-morden är en del i ett mönster kan läsa WhenWomenRefuse.tumblr.com, en samling nyhetsartiklar om kvinnor som mördats för att de sagt nej.

#YesAllWomen är veckans viktigaste läsning. Vittnesmålen belyser med all önskvärd tydlighet att en kultur där män uppfostras till att tro att kvinnor är en rättighet och att ett nej, när man till och med tagit på sig en lustig hatt och följer alla raggningens regler, är en oförlåtlig oförrätt, är en fruktansvärd kultur för alla att leva i, oavsett kön.