Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Krönikor

Hanna Fahl: Den gemensamma nämnaren vid övergreppen är kön, inte etnicitet

Centralstationen i Köln.
Centralstationen i Köln. Foto: ROBERTO PFEIL

Efter kränkningarna av kvinnor i Köln är ilskan förståelig. Men snarare än mäns våld mot kvinnor har det i debatten handlat om förövarnas härkomst.

Det är lätt att nästan glömma för det blir så normalt till slut. Redan på mellanstadiet fick man lära sig att det var så det var. Grupper av killar som omringade enstaka tjejer och hårda händer och hårda ord. Jag kan inte minnas att det ens var särskilt smygigt: skolkorridorer och skolutflykter, klassrum till och med. ”Han är bara kär i dig”, var kom det ifrån? Hittade vi på det själva, eller var det så vuxenvärlden förklarade det för oss?

Kanske värst av allt: stämningen, som ofta var upptrissad och otäck och rädd, hade också ett litet stråk av något annat, en perverterad och förvrängd uppfattning om att de tjejer som utsattes var lite vuxnare, som om att utsättas för övergrepp eller tendenser till övergrepp var en naturlig del av att sluta vara barn. Så internaliserade var, och är, mekanismerna som gjorde, och gör, att män kan förgripa sig på kvinnor utan att någon reagerar.

Så börjar det. Det fortsätter när vi är vuxna. En hand mellan låren på en fest. En främmande man som blev så sur när jag inte ville prata med honom att han brände mig på armen med sin cigarett. En grupp unga män i en tunnelbanevagn som stack ned handen i min väska och tog om mina axlar – jag skrek åt dem att dra åt helvete och gick av tåget, allt gick bra, har knappt tänkt på det sedan dess, men egentligen, ”bra”? Allt gick bra för att jag hade turen att inte bli slagen eller våldtagen eller rånad? Är det vad bra är?

Mäns våld mot kvinnor finns i vardagen, på en glidande skala från sådant som vi nästan inte längre orkar registrera till våldtäkter, misshandel, massöverfall. Som det i Köln på nyårsafton, där runt 100 kvinnor ska ha utsatts för övergrepp. Det är en fasansfull händelse, ofattbar, och också så... bekant. Principen, inte skalan. Så där organiserat och massivt är det sällan, men i miniatyr händer det varenda dag.

 

Vet män att många kvinnors första reaktion på övergreppen i Köln inte är förvåning utan igenkänning?

 

Vet män det? Jag undrar verkligen, för det är så många män som högljutt talar om Köln som om det vore det mest sinnessjuka och avvikande de hört, och fördömandet är självklart och viktigt, men vet män att många kvinnors första reaktion inte är förvåning utan igenkänning? Under dagarna efter att Kölnattacken blev en nyhet, svämmade mina sociala medier-flöden över av kvinnor som berättade hur välbekant mönstret är. Journalisten och författaren Rebecka Edgren Aldén: ”Under hela mellanstadiet var jag rädd för killar. Jag tror inte män kan fatta hur ofta framför allt unga tjejer blir utsatta.” Illustratören och journalisten Hanna Fridén: ”Senaste gången ett gäng tafsade på mig och slog ner mig var för ett par år sedan på Götgatsbacken. Svenska killar btw.”

Det är vidrigt att det där sistnämnda är relevant. Men det är det. För Kölnförövarnas etnicitet har använts som slagträ från både rasistiskt håll och från mer rumsrent högerhåll. Moderatpolitikern Lars Beckman twittrade till exempel så här: ”Ni i twittervänstern som försvarar de män som tafsade och våldtog i Köln kan ni länka till när infödda svenska eller tyska män gjort motsv?” Det är bland det mest oförblommerat dumma och farliga jag läst om Köln. Att ursäkta övergrepp är oacceptabelt. Lika oacceptabelt är det att låtsas som om det inte finns ”infödda svenska eller tyska” personer som är del av exakt samma mönster som förövarna. Den gemensamma nämnaren är inte etnicitet, den är kön.

Kölns borgmästare Henriette Reker reagerade på övergreppen genom att föreslå en ”uppförandekod”. För kvinnor. Jag vet inte ens vad jag ska säga om det, saknar ord. Vet bara att de här problemen inte är isolerade till enstaka massöverfall, utan är vardag för alltför många kvinnor. I hela världen.

Läs mer. Hanna Fahl