Krönikor

Hanna Fahl: Det är dags att lyssna på oss som har tröttnat på den här skiten

Utanför centralstationen i Budapest försöker flera tusen flyktingar desperat komma med något av tågen till Tyskland. Men polis spärrar entrén.
Utanför centralstationen i Budapest försöker flera tusen flyktingar desperat komma med något av tågen till Tyskland. Men polis spärrar entrén. Foto: Roger Turesson

Krönika. Att ställa upp för flyktingar och hjälpa asylsökande har blivit en folkrörelse. Men välgörenhet kan inte vara hela svaret. Nu måste politikerna göra sitt.

Det är dags att lyssna på oss nu, vi som är antirasister, vi som är den stora majoriteten som inte röstar på Sverigedemokraterna, vi som tror på medmänsklighet och vill hjälpa. Vi som har tröttnat på att minoritetens hatsajter får sätta agendan, tröttnat på hur ordval som ”volymer” och ”kostnader” sprider sig som virus i det offentliga samtalet när man egentligen menar människor. Vi som har tröttnat på den här skiten.

Det pratas så ofta om att politiker och etablissemang måste lyssna vad som bubblar under ytan i samhället, lyssna på gräsrots- rörelserna, lyssna på folks rädsla och ta den på allvar. Det antas alltid att den rädslan är synonym med invandringshat, att gräsrötterna är rasism. Men det bubblar en massa annat också, en vilja att ställa upp och hjälpa. Det handlar inte om några få enstaka aktivister utan om en folkrörelse. Familjer som ska semestra i Grekland och tar med sig extra packning med förnödenheter till flyktingarna. Insamlingar: skor, hygienartiklar, pengar. En sådan, det privata ideella projektet Vi gör vad vi kan, drog ihop fem miljoner kronor i donationer på ett par dygn.

I veckan spreds en länk från Stockholms stad om att man söker volontärer för att hjälpa ensamkommande flyktingbarn, och över tusen stockholmare ringde och mejlade, berättade samordnaren Ulrika Hällgren för DN i veckan. Volontärbyrån har också märkt ett ökat intresse, folk vill engagera sig. Studiefrämjandet vittnar om samma sak; när de efterlyste frivilliga att ordna studiecirklar för asylsökande fick de mängder av svar. ”Jag tror att många är trötta på den inhumana retoriken som präglat debatten, på bilder av människor som ruttnar i lastbilar, döda barn som spolas upp på stränder”, sade Anjana Saltas på Studiefrämjandet till DN.

Och det är så sant, vi är så trötta, vi är så många.

Jag är rädd, jätterädd! Inte för att romska tiggare och asylsökande kommer hit, utan för att så många dör på vägen. För att vi borde kunna hjälpa fler, men inte gör det. Och vi engagerar oss, och vi skänker pengar och gör vad vi kan, och det är jättebra och jättefint och gör skillnad, men enskilda individer kan aldrig ta hela ansvaret. Välgörenhet kan aldrig vara hela svaret. Jag vill ha politiska lösningar. Jag vill veta hur vi kan göra vägarna genom Europa säkrare, hur vi kan ta emot ännu fler flyktingar och bidra till att de får det bra här, hur ensamkommande barn kan stöttas och hur vi kan se till att de inte drunknar eller kvävs på väg hit. Jag vill att min rädsla tas på allvar nu.

 

Vi engagerar oss och gör vad vi kan, och det är jättebra och jättefint och gör skillnad, men enskilda individer kan aldrig ta hela ansvaret.

 

Det pratas ibland om ängslighet hos det som brukar benämnas ”pk-maffian”, att det är ängsligt att tycka att det är viktigt med rätt pronomen och att inte använda rasistiska ord, men den riktiga språkliga ängsligheten är ju denna: att minoritetens hets fått sådant genomslag att vi inte ens vågar kalla rasism för rasism längre. Jag är trött på språkglidningen som politiker och medier ägnar sig åt, rasist blir främlingsfientlig blir invandringskritisk blir högerpopulär, som en redaktör på Sverige Radio ängsligt valde att kalla rasistiska debattören Julia Caesar i veckan innan någon återfick vett och sans och ändrade ordvalet.

Nog nu. Vi försöker, vi som kan, men det krävs riktiga lösningar på riktiga problem. Varför tas gräsrotsengagemanget inte till vara och kanaliseras av politikerna? Var är den seriösa diskussionen om att höja flyktingkvoten och om hur vi ska sätta press på EU? Tiden har kommit. Det är dags att vända den här skiten nu. Vi är så många.

Läs mer. Krönikor
  • Fler krönikor av bland andra Björn Wiman, Hanna Fahl och Fredrik Strage hittar du här.