Apokalypsgenren har alltid varit en förvrängd spegelbild av sin samtids största hot. När apokalypsen börjar figurera i modern fiktion handlar det ofta om sjukdom och pester som i Mary Shelleys ”Den sista människan” från 1826 eller Jack Londons ”The scarlet plague”. När människan vänder blicken mot rymden dyker utomjordingarna upp. H G Wells ”Världarnas krig” kommer redan 1898, och därefter har hotet från universum aldrig riktigt lämnat oss. Under kalla kriget blir atombomben en realitet, och tanken på kärnvapenkriget som slut på mänskligheten exploderar i fiktionen och håller oss i ett järngrepp fram till 1980-talet. 1983 kommer den fruktansvärt deprimerande och realistiska amerikanska tv-filmen ”The day after”, följd av brittiska ”Threads” som slutar i fullkomligt mörker och desperation när mänskligheten degenererat så totalt att vi inte ens har språk längre.

Kometerna och asteroiderna, zombierna, de moderna influensavirusen – alla hot har fått sin era och sina revivals. Vill man psykologisera kan man hävda att vi bearbetar våra rädslor genom fiktionen, lever ut våra värsta mardrömmar och kanske hittar en strimma hopp någonstans där långt inne; de flesta postapokalyptiska skildringar innehåller ju överlevare mot alla odds. Kanske blir hoten också, paradoxalt nog, lite verkligare när vi ser dem spelas ut på vita duken eller svart på vitt på boksidorna. Kanske är de fiktiva bearbetningarna nödvändiga för att skapa opinion och engagemang kring hot mot den mänskliga rasen. Enligt all logik borde vi nu, i en tid av koldioxidskräck, se en våg av bra, dystopisk växthuseffektfiktion. Men det är synd om klimathotet. Det är inte särskilt dramaturgiskt lämpligt.

För det första går det alldeles för långsamt. En apokalypsfilm som handlar om att vår hjälte under sin livstid upplever en global temperatursänkning eller -höjning med två grader Celsius är inte särskilt rafflande och resulterar maximalt i en klimax där huvudpersonen tvingas ta på eller av sig jackan. Och alla försök att snabba på processen för fiktionens skull blir fåniga. Se bara ”The day after tomorrow”, där en inlandsis som i verkligheten skulle ta tiotusentals år att bygga upp plötsligt väller in som ett monster över New York och huvudpersonerna överlever istiden med hjälp av en liten brasa.

Det är svårt att hitta lyckliga, hoppfulla slut på miljöapokalypser också. Det finns försök att skriva thrillers i växthuseffektmiljö, som Stephen Baxters hyfsade ”Flood” och Kim Stanley Robinsons ”Forty signs of rain”-trilogi. Men en slutscen där resterna av mänskligheten sitter på en flotte och hoppfullt gnager på alger är inte tillfredsställande nog. Och alternativet, att fixa allt, med … teknologi? Någon sorts bomb? Det känns helt enkelt inte realistiskt.

Det största problemet är kanske att vi gärna vill skylla apokalypsen på någon annan. Vi vill att hotet ska vara yttre, frånkopplat oss, resultatet av en stor ogreppbar ondska. En tydlig fiende att besegra, som aliens, ryssen eller amerikanen, smittan som bara uppstår, zombien eller kometen. Vi vill se oss som offer, som underdogs, som den lilla människan som slåss mot det stora okända, och det sista vi vill är att apokalypsen ska vara vårt eget fel. Det är helt enkelt inte tacksamt att göra undergångsfiktion som ger oss dåligt samvete. Hur ska vi rädda världen? Vi vill inte att svaret på frågan ska vara sopsortering.