Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Hanna Fahl: Efteråt slår det mig: all bra konst och kultur är tankekontroll

Har jag varit på den där konstutställningen? Stack jag ut huvudet? Har jag varit i Tokyo? Hanna Fahl låter sig hypno­tiseras.

Det låter som ett jippo, och det är det naturligtvis också. Konst i hypnotiskt tillstånd. I pressutskicket från Bonniers Konsthall bifogas Socialstyrelsens godkännande: ja, de får tillstånd att använda hypnos i underhållningssyfte, såvida de hypnotiserade inte exempelvis ombeds ”återgå till tidigare stadium av sina liv” eller blir tillsagda att de ”förlorat en kroppsdel”. De praktiska omständigheterna är också outsägligt lockande, inbjudningarna går bara ut till en liten exklusiv skara kulturarbetare och hela hypnostillställningen ska ske på ett litet hotellrum på Södermalm. Jag hugger på betet som en liten dumdristig fisk, som ser kroken men är för hungrig för att motstå.

Vi tar hissen upp till sjunde våningen på hotellet. Vi är ungefär tio stycken totalt. Några välvårdade skribenter, en långhårig hippie, en klubbarrangör. Vi placeras på stolar i en cirkel och hypnotisören ber oss blunda. Jag blundar. Det kräver viss viljestyrka av en gammal cyniker och pragmatiker som jag, men jag gör det, och låter mig ledas nedför en mental trappa. Hypnotisören börjar läsa en text.

Jag ska villigt erkänna att jag lärt mig allt jag kan om hypnos genom tv, skräckfilm och amerikanska pulpdeckare. Med den utgångspunkten förväntar man sig lätt att få falska minnen ”Inception”-inplanterade, eller allra minst att bli manipulerad att tro sig vara en höna. Hypnos har figurerat i fiktionen åtminstone det senaste århundradet, och det är förståeligt. Det mänskliga psyket är fascinerande och obegripligt och svindlande, och möjligheten att kunna manipulera någon annans tankar är ett tema som går att utforska i oändlighet. Harvardforskaren och hypnotisören Deirdre Barrett har studerat hypnos i populärkulturen, och enligt hennes forskning är de allra flesta skildringarna negativa. Hypnosen som medel för brott, förförelse eller plantering av ovälkomna tankar.

Men i det lilla hotellrummet sitter vi, så djupt avslappnade vi kan förmå oss till, och bilderna som planteras i våra huvuden är inte alls inträngande. Vi leds genom en konstutställning, en verklig utställning från 1970-talets New York, och hypnotisören skissar upp ett stort rum där kopieringsmaskiner spottar ut papper. Ett hål i väggen där vi sticker ut våra huvuden och möts av kyla. En bild av ett träd. Det är egentligen inte så märkvärdigt, jag känner mig inte särskilt hypnotiserad. Det är som att lyssna på en saga. Innan vi går därifrån samtalar vi en stund om vad vi upplevt. Vissa av oss har märkligt lika bilder av utställningen, andra helt skilda. Efteråt känns det mest som att ha varit med om, just det, ett ganska roligt jippo.

Men under många dagar efteråt dyker bilderna upp igen. Jag kommer på mig själv med att tänka på trädet, på hålet i väggen. Hypnos eller ej, jag blir mer och mer övertygad om att jag faktiskt varit på en konstutställning, även om den bara existerat i mitt huvud. Och så slår mig det mest självklara, det som borde varit uppenbart från början. Att all bra konst och kultur är tanke­kontroll, plantering av känslor. Att min kropp aldrig varit i Tokyo, men att Sofia Coppola och Keigo Oyamada tagit mig dit ändå. Att jag vet precis hur det känns att se Vintergatan som en liten smutsfläck långt borta i rymden, för Iain M Banks har visat mig. Att konst alltid har handlat om att blunda, låta kroppen försvinna, och låta sina nervbanor ritas om lite, lite grand.