Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Hanna Fahl: Hur mycket människa måste man vara för att kunna chatta ordentligt?

Samantha i ”Blade runner”.
Samantha i ”Blade runner”.

Intresset för artificiell intelligens är stort, så när en dator uppgavs klara det så kallade Turingtestet nyligen spreds nyheten snabbt. Tyvärr var den nog inte sann.

En pojke visar sin fjärilssamling och burken där han dödar dem. Du tittar på tv, plötsligt upptäcker du att en geting kryper på din arm. Det är en av de mest laddade scenerna i filmen ”Blade runner” från 1982. Huvudpersonen Deckard utför ett test på en kvinna som heter Rachael. Frågorna avlöser varandra. Rachael svarar medan hon nonchalant röker en cigarrett. ”Du läser en tidning och ser ett helsidesfotografi av en naken tjej”, börjar Deckard. Rachael drar ett stilfullt svartsynt bloss och kontrar: ”Är det här ett test för att avgöra om jag är replikant eller lesbisk?” Experimentet i ”Blade runner” kallas för Voight-Kampff-testet och går ut på att mäta känslomässiga reaktioner. Rätt reaktioner betyder människa. Fel betyder robot, ”replikant”.

Problemet med hur man definierar ett medvetande har fascinerat både science fiction-genren och vetenskapen länge. Kan en dator tänka? Tja, om den uppför sig på ett sätt som är omöjligt att skilja från en tänkande människa, så är det kanske svar nog. Så resonerade åtminstone Alan Turing när han 1950 skapade Turingtestet, verklighetens förlaga till Voight-Kampff. I hans version får en dator och en människa kommunicera skriftligt med en jury, och om den inte kan avgöra vem som är vem har datorn klarat testet. Turings idé har fått fäste både i fiktionen och i forskningen.

Förra veckan basunerades nyheten ut om att en dator för första gången klarat Turingtestet. Chattmjukvaran Eugene Goostman lyckades övertyga 10 av 30 domare att den var mänsklig. Vid närmare granskning visar det sig knappast vara sant. Konversationerna var bara fem minuter långa. Dessutom hävdades chatboten vara en 13-åring från Ukraina, och ungdom och språkförbistring är såklart utmärkta ursäkter för att ett samtal inte flyter helt smidigt. Resultaten har redan kritiserats och ogiltigförklarats av en rad AI-forskare. Men hastigheten med vilken nyheten spreds över världen säger ändå något om hur fantasieggande tanken på riktig, människolik artificiell intelligens är.

I Spike Jonzes film ”Her” inleder huvudpersonen en kärleksrelation med AI-operativsystemet Samantha. Verklighetens AI-forskning är långt ifrån en Samantha, men vi pratar redan flitigt med hjälpredan Siri i Apple-mobiltelefonerna. Redan 1966 skrev datoringenjören Joseph Weizenbaum ett terapiprogram vid namn Eliza och häpnade över att försökspersonerna verkade fästa sig vid den rudimentära chatboten. Och även om ingen dator formellt passerat Turingtestet skulle man kunna argumentera för att datorscript klarar vardagliga små Turingtestliknande situationer hela tiden. I ett avsnitt av amerikanska radioprogrammet ”Radiolab” berättar Harvardpsykologen Robert Epstein, som själv forskat om dator/människakommunikation, hur han internetdejtade och brevväxlade med en rysk kvinna. Det tog månader innan han började ana oråd, och när han insåg att hon var ett datorprogram skämdes han. ”Jag kan ha blivit lurad fler gånger”, säger Epstein, ”det finns hundratals, tusentals av de här grejerna där ute.”

Turingtestet är egentligen mest intressant som tankeexperiment – en smart programmerad chatbot är när allt kommer omkring inte mycket mer än en smart programmerad chatbot. Vår besatthet av testet i verklighet och i fiktionen handlar kanske snarare om existentiell självreflektion kring vad det är att vara människa. Och Rachael i ”Blade runner”? Hon blir underkänd efter något hundratal frågor. Hon är replikant. Men det hade jag kunnat tala om långt tidigare. Ingen människa kan röka en cigarrett så snyggt, tro mig, jag har försökt.