Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Hanna Fahl: Minimalismen är inte modern längre, det har till och med Ikea förstått

Att göra sig av med all bråte i hemmet är ju lovvärt. Men nu kommer den full­belamrade estetikens tid.

Den senaste tiden har en mäklarannons snurrat runt på internet. Huset som är till salu på Idrottsgatan i Falköping är så fullkomligt magnifikt maximalistiskt inrett att det är svårt att beskriva i ord, men här är ett försök: Porslinstomtar balanserar på stora högar av ”fina stenar”, plyschsofforna står så tätt att man misstänker dem för att göra något olämpligt med varand­ras plysch när lampan är släckt, varje horisontell yta är täckt av burkar och fjärrkontroller och små skålar och kaninskulpturer och mitt i ”sovrum 1” står ett stort keramiktroll med hakan i handen och plirar med det oskyldiga ansiktsuttrycket hos någon som just råkat impulsköpa en tre-fyra-arton okastrerade kattungar för de var ju så gulliga.

Jag tänker på Idrottsgatan när jag läser om amerikanska Bea Johnson som skrivit boken ”Zero waste home” om sitt liv och sitt hus. Bea Johnson är Idrottsgatans absoluta motpol. Allting är vitt i hennes hem (utom två färglinjer på vardagsrumsväggen och några matchande klementiner i en skål). Hennes hem genererar i princip inget skräp alls. 2009 behövde en av hennes söner ett plåster, berättade hon i en intervju i New York Times, men sedan dess har hon slutat med plåster också: ”Ibland använder vi flanellbitar”, säger hon till sajten The Woman's Eye.

Jag är kluven till Bea Johnson. Ur miljösynpunkt är det hon gör naturligtvis lovvärt, men det känns också tvångsmässigt. Lite som inredningens svar på anorexi.

Dessutom känns Bea Johnsons vita hem oerhört o-moderiktigt. Minimalismen är inte modern längre, det har till och med Ikea förstått. I deras höstkatalog är de vanligtvis så monokroma och stilrena exempelinteriörerna rörigt, nästan slafsigt, inredda. Filtar slängda på soffor, en jacka nonchalant släppt på en stol, missmatchade fåtöljer. Slarviga högar handdukar på hyllor och, framför allt, bok- och tidningstravar överallt. På en bild står en skrivbordslampa och balanserar på en hög anteckningsblock, som en övertydlig symbol för upplysning och kunskap.

Borta är de enstaka dyra coffeetable-böckerna utplacerade med perfekt gyllene-snittet-vinkel på körsbärsträbordsskivan. I stället ser vi en sorts heminteriörernas version av "big data", där vi inte längre visar ett noggrant utvalt objekt som representant för vår goda smak och gömmer resten bakom stängda dörrar, utan vräker ut allt. Eller åtminstone förvarar det i genomskinliga boxar och dörrlösa garderober.

Hur ska man då tolka den här vildsint exhibitionistiska estetiken? Möjligen, om man vill vara generös, som en seger för kreativiteten. Det fullbelamrade skrivbordet har länge varit en symbol för det skapande sinnet; de lösrivna lapparna och tidningssidorna och böckerna och pennorna en fysisk manifestation av kreatörens själ. Det rena, tomma och ljusa betyder inrutad kontroll, men det belamrade och obrydda betyder lössläppt självförtroende.

Men jag ska besinna mig en smula här. Gränsen mellan den kreativt avslappnade och den tvångmässige samlaren är trots allt hårfin, och slarvestetiken verkar inte ha blivit tillräckligt populär för att det excentriska huset på Idrottsgatan ska bli sålt. Annonsen ligger fortfarande uppe.

Men en detalj bland mäklarens bilder är nästan för bra för att vara sann, och jag föreställer mig att Bea Johnson skulle få en stroke om hon såg den. Ett av källarrummen i villan ser man bara skymta. Det är fullt av gamla byråer, kartonger, papperstravar – ett rum där man knökar in saker man inte ids slänga. Husets ägare har satt upp tre fejkvägskyltar som pekar in dit, blå pilar med vit text. ”UTMANINGEN”, ”FRIHETEN” och ”LYCKAN” står det på dem.