Den svenska podfloran börjar bli mättad på snackiga medieprofiler som läser kvällstidningar.
Filip och Fredrik är imponerande bra på att prata jättejättesnabbt. Detta vet vi sedan länge, eftersom de bjussat på sitt smattrande tjatter i televisionsform i ungefär tio år. Men aldrig har Filip och Fredrik, eller Filrik som vi väl gemensamt kan besluta är deras officiella parnamn, pratat så oerhört jättesnabbt som när de gör podcast. I ett drygt år har Filrik producerat sin podshow för Aftonbladet, och den ligger stadigt i Sverigetoppen på Itunes. Filrik avhandlar i ständigt eskalerande tempo aktuella populärkulturella händelser, i veckan bland annat skådespelaren Ken Jeongs blottande av oimponerande könsorgan i ”Hangover 2” och tidigare valutafondchefen Dominique Strauss-Kahn. Det är pladdrigt och ibland lite öronskavande att lyssna på de allt mer uppspelta Filrik, men ofta lyckas de samtidigt göra intelligenta popkulturanalyser med lätt och naturligt handlag, nästan som i förbifarten.
En annan podcast av klassiskt snackformat är komikern Magnus Betnérs nya show tillsammans med polarna Helena Sandklef och Fredrik Krohnman. Här är ambitionen att vara flyhänt samhällskommenterande, men i de tre avsnitt som hittills kommit är tonen oftare lite grått gnällig än når den smarta, bitska vibb trion försöker ha. Roligast är Sandklef, som blixtrar till i formuleringarna, men de trekvartslånga avsnitten skulle må bra av lite hårdare redigering och mer stringens i ämnesvalen.
Sajten Yourlife har anlitat Daniel Breitholtz och Carina Berg för att göra podradio, och förra veckan avslutades säsongen med duons trettiofemte program. Även här är det babbligt, och lite väl mycket snillen-spekulerar, som när duon ägnar ett par minuter åt att rörigt diskutera vem Jesus pappa är (”men var Den Heliga Ande samma som ärkeängeln Gabriel?”). Samtalsämnena fladdrar förbi utan att Breitholtz och Berg någonsin kommer till en slutsats.
Det är ett enkelt format, pratpodcasten, inspelad i realtid och utan egentliga krav utom att fylla tid med ord. Men det är också ett svårt format att lyckas med, och kräver extrem personkemi à la Filrik för att fungera riktigt bra. Som lyssnare kan man önska att fler svenska podcastare vågade utnyttja mediets möjligheter till experimentella former. I USA finns shower som ”Dial a stranger”, där programledarna slumpringer människor och lyckas dra ur dem de mest fantastiska vardagshistorier, och ”Verge of the fringe” där Lance Anderson berättar anekdoter med fantastisk fragmenterad och rörig inlevelse. Det behöver inte vara svårare att göra något originellt, och den svenska podfloran börjar bli mättad på snackiga medieprofiler som bläddrar i kvällstidningarna för ämnesinspiration.