Jag var oerhört stolt över min syster när hon disputerade tidigare i höst, satt som ett tänt ljus längst fram och tittade koncentrerat på powerpointarna, applåderade ljudligt, och bara extrem självkontroll hindrade mig från att vråla ”Bravo! Brah-voo!” när den två timmar långa provföreläsningen var färdig. Jag har dock ingen aning om vad hennes forskning går ut på. Allvarligt, ingen aning. Något med cancerceller, tror jag, och små, små… molekyler.

Jag önskar att hon hade dansat sin avhandling i stället. Eller åtminstone gjort en fridanstolkning för mig i enrum, kanske i tajts med medlidande ”jag vet att du bara studerat humaniora”-blick. Detta är exakt vad tävlingen ”Dance your Ph.D” går ut på. De senaste fyra åren har tidningen Science uppmanat doktorander att tolka sin forskning i dans, filma resultatet, och lägga upp det på Vimeo. Ord kan inte beskriva upplevelsen av att se Fo Sheng Hsu tolka sin ”X-ray crystallography to solve protein structure” genom streetdance bland blåa pappersbollar. Eller årets vinnande bidrag, Joel Millers ”Microstructure-property relationships in Ti2448 components produced by selective laser melting”, där doktoranden iklätt sig silverfärgad spandex och gör en surrealistiskt romantisk kärleksdans på en äng.

Det är fånigt, visst, men väldigt förtjusande. Den ofta så gravallvarliga och exkluderande forskarvärlden blir till något roligt, tramsigt, öppet, och även om dansfilmerna kanske i strikt mening inte är särskilt bildande i sig, så fick kemisten Sherin Thomas ganska svängiga dans i sari och färgglad blom­maskeradkostym mig åtminstone att googla ”fytokrom”. (Ljuskänsliga pigment hos växter, om någon undrar.)

Det finns en del andra exempel på befriande självdistans i forskningsvärlden. Att läsa igenom pristagarlistan för Ig Nobelpriset, ett parodipris som belönar bisarr forskning, är fantastiskt roligt. Och 2009 lät en forskarmässa i Wien femton personer måla sina avhandlingar i akrylfärg (med mediokert resultat, även om ”Antiviral drug target identification using yeast as a model system” är mardrömslik och får mig att fundera över hur just denna forskare egentligen mår).

För en vecka sedan skrev DN Kultur om hur den svenska forskarvärlden inte tar kravet på öppenhet på allvar. Det anses helt enkelt varken meriterande eller särskilt fint att skriva artiklar för en bredare publik, och att vara samhällsinformerande ligger långt ned på prioriteringslistan. Detta är hela anledningen till att vi bör uppmuntra mer trams i forskarvärlden. En svensk ”Dansa din avhandling” är kanske för mycket begärt, men att självdistans inte skadar en akademisk karriär är bevisat av Andre Geim. För drygt tio år sedan tog han glatt emot Ig Nobelpriset för att ha leviterat en groda med hjälp av magneter. Förra året vann han ett riktigt Nobelpris i fysik.

På min systers disputationsmiddag brast jag för övrigt själv ut i dans. Det var efter att den tionde manliga talaren inlett sitt anförande med att häpet och storögt påpeka att min syster lyckats kombinera barn med forskning. Min dans var en kreativ tolkning i balettform av ett vansinnesutbrott som betydde ”håll din gubbkäft och fundera lite över det faktum att du själv uppen­bart inte tyckt att det var något som helst problem att kombinera dina barn med din professur och vad detta säger om forskarvärldens extremt förlegade syn på jämställdhet”. Nej, jag ljög, det gjorde jag inte. Men jag önskar att jag hade.