Jag vet inte hur ni firade International talk like a pirate day i måndags. Själv smög jag in ett försynt, närmast ohörbart, ”arrr!” när jag tackade nej till kvittot efter att ha köpt snus på Ica, och tillbringade fem minuter på jobbet åt att forma vänsterhanden till en krok och se hur det påverkade min tangentbordshastighet (irriterande mycket, kommer eventuellt att föredra bionisk arm om jag en dag står inför valet). Internationella piratdagen är en av mina favorithögtider, tillsammans med Biscottins dag (fjärde november) och Kristi himmelsfärds. Så det var med bestörtning jag möttes av National geographics avslöjande att piratspråket är en myt.

Att pirater talar med skorrande ”r” och använder ord som ”avast” och ”ahoy” har länge betraktats som en självklar sanning, vitt spridd genom filmer som ”Pirates of the caribbean”, tv-pirater som Captain McCallister i Simpsons och spel som ”Monkey island”. Visst har man kunnat misstänka att det förekommit viss hollywoodifiering av piratmyten. Men att få svart på vitt presenterat av pirathistorikern Colin Woodard att pirater i själva verket talade som helt vanliga medborgare, är ändå ett brutalt bakslag för oss som högtidlighåller Internationella piratdagen. Det är Disneys filmatisering av ”Skattkammarön” som ligger bakom alla ”arrr”, enligt Woodard, och när han fortsätter med att kyligt konstatera att piraterna inte ens straffade folk genom att skicka ut dem på den berömda piratplankan, rasar en bit samtidskultur samman.

Jag kan föreställa mig hur irriterad en väldigt religiös person måste vara över att evolutionsteorin kom och störde en trevlig och fullt tillräcklig skapelseberättelse, som dessutom var mycket roligare rent dramaturgiskt (äpplen, ormar, revben, och så vidare) än det här med aporna. Och lite så kan jag känna när forskningen kommer i vägen för populärkulturen. Forskning och framsteg i all ära, men var vi verkligen tvungna att rota i piraterna?

Och ännu värre – efter piratbakslaget upptäckte jag att även Pi-dagen (den 14 mars), då vi alla gemensamt hyllar vår matematiska favoritkonstant populärt avrundad till 3,14, är i fara. Den amerikanske fysikern Michael Hartl har i över ett decennium drivit en kampanj för att skrota pi och i matematiska sammanhang i stället börja använda dubbla pi, kal-lat tau. Jag kan inte vara den enda att ställa mig frågan: får det verkligen gå till så här? Var inte måttet rågat redan när Pluto förlorade sin i folksjälen djupt rotade status som planet? Är inget längre heligt? Vad kommer härnäst, lättläst klingon? Jag och många purgeekar med mig lägger nu ytterligare ett par punkter till listan över hederliga gamla traditioner och företeelser som den moderna vetenskapen förstört.

Men vetenskapen är naturligtvis inte alltid dålig för fiktionen, i bland jobbar den för oss. I går kom det häpnadsväckande avslöjandet att forskarna i CERN accelererat en partikel till snabbare än ljusets hastighet. Jag kan tänka mig att offra Piratdagen i utbyte mot en FTL-högtid i kalendern. Ska vi enas om den 23 september? Warp speed in 3-2-1, börja jobba på neutrinokostymen redan nu.