Roman Polanski har sannerligen haft sin beskärda del av dramatik i livet, som han påpekar i sin famösa appell. På många sätt personifierar han det fransmännen ­kallar ”pipolisation” – hämtat från engelskans ”people” – och som karaktäriserar mediernas ökande kändisfixering. Den polske judepojken som överlevde gettot i Warszawa hamnade för evigt i mediernas fokus när hans dåvarande hustru Sharon Tate ritualmördades av Manson-”familjen”.

Det övergrepp Polanski begick mot en 13-åring på 70-talet, med medföljande landsflykt från USA, fortsätter generera spaltmeter. Att han är en av världens mest framstående filmskapare har på något trist sätt alltid kommit lite i skymundan. Och då pratar vi om milstolpar som ”Repulsion” (1965), ”Rosemarys baby” (1968) och ”Chinatown” (1974).

Att han har gjort så många skarpa filmer är naturligtvis ingen ursäkt för att begå brott mot minderåriga. Oavsett hur lång tid som förflutit. Men den hetsjakt som pågår mot en snart 80-årig man verkar knappast handla om att rättvisa utan om ”pipolisation” där amerikanska åklagare vill sola sig i Polanskis rampljus. Hur sjukt är inte det? Den kvinna som var Polanskis offer har dessutom bett om att slippa den här cirkusen. Åtskilliga gånger.

Och hur många brott mot kvinnor, där offer och förövare är vanliga Svenssons, förblir outredda för att rättvisan fortsätter mala om Polanski?