Några veckor före premiäravsnittet i höstas av ”Våra vänners liv” träffade jag ”Millennium”-regissören David Fincher som talade om sin fascination för ”Swedish noir”. Jag blev nästan lite stolt. Jaha, har vi blivit så bra på deckare, att det blivit en egen genre?

Fyrtio år efter Sjöwall–Wahlöös samhällskritiska snutsvit om Martin Beck och hans mannar kan man konstatera att visst, svenska filmmakare har blivit så proffsiga på crime att det har kommit tjugosex nya Beckfilmer, ett otal Wallander-deckare och,en internationell megasuccé med svenska ”Millennium”.

Men de framgångarna har knappast varit positiva för bilden av den svenske mannen. Männen på film och i tv-serier är med få undantag antingen störda poliser eller mördare, våldtäktsmän och psykopater. Snart sagt varenda ruta svenskt spänning/drama fylls av dysfunktionella, empatibefriade, aggressiva, kriminella, enstöriga, sociopatiska, alkoholiserade eller helt enkelt bindgalna män.

Det gäller inte bara underhållningsgenren. Ta en titt på det svenska filmåret 2010 som började med ”Snabba cash” och slutade med ”Svinalängorna” så förstår ni vad jag menar. Samuel Frölers maktfullkomliga, narcissistiska dirigent i ”Till det som är vackert” toppar kräkligan trots sin finkulturella status. Jag har förhandstittat på ett par av SVT:s prestigeserier som är på gång, som till exempel ”Den fördömde” av Mikael Hjort och Hans Rosenfeldt, där Rolf Lassgård gör en kriminalpsykolog som inte bara är superarrogant utan dessutom sexmissbrukare. Snacka om störd manlighet.

Att i det här läget, som Maria Sveland (DN 13/12), ondgöra sig över en tv-serie som ”Våra vänners liv” fattar jag inte. Jag blir genuint glad över att för en gångs skull se fyra män i färgglada kläder som hellre lagar mat tillsammans och pratar ut om sina relationer än jagar gangstrar alternativt lustmördar kvinnor och barn. Att den dessutom på ett lättsamt sätt kastar om de klassiska könsrollsmönster som handlar om status i parförhållanden är genuint underhållande.

Till skillnad från Jens Liljestrand tycker jag att det sistnämnda dessutom är både revolutionärt och subversivt. Det finns definitivt ett tabu kring kvinnors beröringsskräck för män med lägre lön och lägre status som behöver vädras.

Dessutom gör det serien framåtblickande. I den nyutkomna antologin ”Framtiden är nu – Kultursverige 2040” skriver statsvetaren Bo Rothstein om det pågående paradigmskiftet inom utbildningssystemet som handlar om att att unga kvinnor är mer framgångsrika studenter än unga män i dag – och därmed kommer att få bättre jobb än männen i framtiden. Han menar att vi går mot en utveckling där närmare hälften av alla kvinnor har högskoleutbildning men bara en tredjedel av männen, vilket är ganska häpnadsväckande siffror.

Man kan jämföra med den senaste Pisa-rapporten som visar att var fjärde svensk pojke läser undermåligt. Samtidigt ökar gruppen som Rothstein kallar de dubbelt ratade, män som inte bara är lågutbildade förlorare på arbetsmarknaden utan också riskerar att bli förlorare även på ”partnermarknaden”. Alltså, menar Rothstein, kommer kvinnor i allmänhet i framtiden att vara tvungna att välja mindre framgångsrika män om de vill slippa singellivet. Om majoriteten av kvinnor bara kan tänka sig att bilda par ”uppåt” kommer männen inte att räcka till. Vilket kanske inte är så dumt för jämställdheten på hemmaplanet?

Jag har förstått att ”Våra vänners liv” inte bara, som man skulle kunna tro, lockar oss fyrtioplussare som vill vardagsspegla oss, utan även har blivit ett måste i tonårsflickors kretsar. Inte konstigt att de MVG-jagande, högpresterande gymnasietjejerna har flockats framför ”Våra vänners liv” höst. Är det något serien säger, är det att att den traditionella statusrelationen mellan könen inte längre är nödvändig för ett lyckligt förhållande.