I nya numret av modemagasinet Rodeo gör författaren Barb­ro Hedvall en oefterhärmlig observation om politikers stil. Hennes tanke är att ju värre den ekonomiska krisen blir, desto mer tid ägnar sydeuropeiska politiker åt att slipa på sin pråliga yta. Hedvall jämför med hur man förr i tiden klädde upp sig inför en lånean­sökan på banken för att visa att man var solvent. En sorts fasadhållning.

I tisdagens DN Kultur skrev Gunnar Wetterberg en essä om en av svensk politiks mest kända fasadhållare, Per Albin Hansson, vars dagboksanteckningar nu ges ut i bokform. På sin 50-årsdag 1935 framträdde Hansson på trappan till sin berömda funkisbox i Ålsten i Bromma. Iklädd en grällt mönstrad blå morgonrock tog han emot press och partikamrater, medan dottern spillde i kaffe till kalasgästerna. Niklas Ekdal ser i sin fina lilla Per Albin-biografi scenen som startpunkten för den lediga svenska politikerstilen, dagen då landsfadern blev kompis med sina väljare. ”Alla sträcka vapen för hans glada gemyt och soliga leende”, konstaterade tidningen Social-Demokraten i en hyllningsartikel.

Under en av lunchernas löprundor tar jag sikte på Per Albins gamla funkisradhus på Ålstensgatan. Påskris och avtagna takboxar trängs med barnens kickboards och spirande krokus på de nyvakna gräsplättarna framför husen. Uppe vid Ålstenstorget, där Per Albin dog knall fall en natt 1946, trängs skolungdomar i dunväst inne på Café Gateau. Det här är hjärtat av Reinfeldtland: i senaste riksdagsvalet fick Moderaterna 52,1 procent av rösterna i valkretsen Ålsten Södra, Per Albins gamla parti bara 1,9 procent – endast 20 av 1 137 röstberättigade valde Socialdemokraterna.

Kanske är det inte så chockerande som det låter. Ekdal framhåller i sin bok släktskapet mellan Reinfeldt och Per Albin – båda är traditionellt patriarkala nationalister som betonar värdet av arbetsmoral, välfärdsgemenskap och kompromisser. Båda är grabben i radhuset bredvid. Per Albins bruna bönor är Reinfeldts korv stroganoff.

En viktig skillnad är dock att Per Albin fick ha sina familjeförhållanden i fred; hans dubbla äktenskap och trassliga privatliv behandlades med närmast sydländsk coolness av den tidens medier – det vill säga inte alls. Oavsett orsaken till denna tystnad var det mycket långt från den våg av illa dold skadeglädje och spelat medlidsamma spekulationer som vällt fram i svenska medier efter beskedet om den nuvarande statsministerns separation.

Jag tänker på reaktionerna när jag ser Rineke Dijkstras videoverk ”The weeping woman” på Nationalmuseums stora vårutställning ”Passioner” – recenserad av Ingela Lind i torsdagens DN – som återger en grupp skolbarns reaktioner när de ser Picassos målning ”Gråtande kvinna”. De vet ingenting om orsaken till kvinnans tårar, men ser bekymrade ut. I programtexten citeras den italienske konstteoretikern Alberti från 1400-talet med vad som fortfarande kunde gälla som en kusligt modern medieteori: ”Vi gråter med de gråtande, skrattar med de skrattande och sörjer med de sörjande.”

Barbro Hedvall framhåller i Rodeo Reinfeldts gode vän Anders Borg som exempel på en politiker som – till skillnad mot Italiens och Greklands bankrutta ministrar – inte behöver oroa sig för några sprickor i fasaden. Med sunda finanser i ryggen får man vara hur långhårig som helst – något att tänka på i en tid då en skolbibliotekaries orakade armhåla i tv kan orsaka ett digitalt Dackeuppror. Likväl avslutar Hedvall med vad som kan vara ett av de senaste årens mest kontroversiella statements i kultursammanhang: ”Vad bra förresten att Karl Ove Knausgård klippte sig till slut.”