Teatern är i strykklass som vanligt, inte bara när det gäller mängden av pengar, utan kanske allra mest när det gäller attityden. Väl etablerade fria teatrar som med slit och kreativitet har byggt sig positioner som hörnpelare i Stockholms kulturliv får plötsligt en smäll på fingrarna: minskade anslag. Nya grupper ska in i stödsystemet utan att summan får öka. Så de får dela med sig: Brunnsgatan 4 med sin unika Kristina Lugn-profil, Turteatern, vars Gombrowiczsatsning varit årets intressantaste, Tribunalen som med ”Svejk” prickade in en formidabel dagspolitisk femetta.
”Man kan inte ha offentlig finansiering som en förutsättning för oöverskådlig tid”, säger kulturborgarrådet Madeleiene Sjöstedt (FP) i en intervju i tisdagens DN.
Förutom att det är en oförskämdhet när man vet hur mycket teater en frigrupp producerar för varenda skattekrona, så vittnar det om stor okunskap om de verkliga villkoren. Jag ser ofta Madeleine Sjöstedt ute på premiärer, hon brukar se glad ut, kanske har teatern levererat till belåtenhet. Men premiärerna är inte allt: teatern ska spela för den vanliga publiken också. Spelperiodens fasta kostnader är så höga att det ibland är billigare för teatrar att lägga ner. Det är det ena.
Det andra är vägen till de där roliga premiärerna. För att teater ska bli teaterkonst krävs repetitionstid, erfarenhet, tid för improvisationer och övningar. Men framför allt krävs en ensemble som vågar pröva saker som inte gjorts förut. Utan att ta risker kan man inte skapa nytt. Att det också kan gå åt skogen hör till. Därför är institutionsteatrarna mindre benägna för konstnärliga experiment. Därför sker det mesta konstnärliga utvecklingsarbetet i teaterkällarna och industrilokalerna.
Att etablera en fri teater så att den når upp över mediernas uppmärksamhetströskel och når publik tar många år. Jag välkomnar att Madeleine Sjöstedt och kulturnämnden vill ge fler grupper den chansen. Jag delar helt idén att politikens själva syfte är att ta från de rika och ge till de fattiga. Frågan är väl bara hur man definierar vilka som är vad. Där har den borgerliga majoriteten i Stadshuset uppenbarligen en blind fläck. En kulturpolitik som står och kastar ut småmynt på gatan för teatergrupperna att slåss om är både ineffektiv och djupt ovärdig.