Waxholmsbåten ut till helgens midsommarfirande i Stockholms skärgård fylldes som vanligt av flockar med ungdomar på väg ut i naturen för att tälta. Ganska ovanlig syn nu för tiden. Ålning medelst hasning i gröngräset, tältträngsel och mat under primitiva former känns passé – lite som i lumpen.
Och på torsdag försvinner alltså den allmänna värnplikten. Ska man skratta eller gråta över att ytterligare en av folkhemmets fixpunkter försvinner? I vilket fall är frågan vad detta slutgiltiga vrålmuck kommer att göra med den svenska självbilden, för att inte tala om vår estetiska förförståelse av filmer som ”Repmånad” och ”Nionde kompaniet” samt deras litterära motsvarigheter, längs hela skalan från 91:an Karlsson till Stig Dagermans ”Ormen” och Jerker Virdborgs ”Svart krabba”.
Också den svenska medievärlden kommer att känna av konsekvenserna av de nedlagda vapnen, inte minst genom att tidningen Värnpliktsnytt – legendarisk plantskola för en halv bataljon stridsdugliga kvällstidningsreportrar – försvinner.
Men lumpen har också varit en symbolisk identitetsmarkör, vare sig man har gjort den eller inte. I en intervju med DN:s Clas Barkman i våras berättade exempelvis Günter Wallraff om hur värnplikten formade hela hans samhällsengagemang, då han vapenvägrade och skickades till ett psykiatriskt sjukhus för utredning: ”De kom fram till att jag hade en abnorm personlighet som var oduglig i både krig och fred. Jag fick det lägsta betyget som var duglighetsklass sex. Det var för mig närmast en hederstitel.”
Samhällskritikern som kronvrak. Lumpen som världens första wallraffande.
Själv blev jag inbäddad som sjukvårdare i en skramlande pansarbandvagn i Strängnäs. Vår kapten hette Olof Granander, numera överste och fram till helt nyligen chef för den svenska Afghanistanstyrkan. På den tiden, minns jag, var han mest intresserad av segelbåtar.