För Nazitidens konstrov finns en internationell uppgörelse, de så kallade Washingtonprinciperna, som reglerar återlämnanden. I dagarna avgörs det hur Kunstgewerbemuseum i Berlin skall hantera sin huvudattraktion, den medeltida Welfenskatten. Den förvärvades i slutet av 20-talet av fyra judiska konsthandlare som några år senare tvingades sälja den till den nazistiska staten för ett underpris de enligt Die Zeit aldrig ens fick utbetalt. Allt tyder på att tyska staten kommer att köpa skatten en gång till, nu av konsthandlarnas arvingar, till ett marknadsmässigt pris.
Nazitidens framtvingade ägarbyten är en del av en större fråga: Vem äger antikviteter och äldre konstföremål? Och den frågan är inte avgjord. Ser man världen ur det perspektivet kan man dela in den i de länder som har antika konstskatter (Kina, Turkiet, Italien) och de som vill köpa och samla dem (USA, Frankrike, England). I USA har direktörerna för de ledande konstmuseerna nyligen enats om att begränsa sina köp av antikviteter så hårt att samlandets tid i princip är slut. Beslutet speglar ett attitydskifte: konstskatter hör hemma i de länder där de hittats, och ett föremål som lyfts från sin fyndplats är ett dött föremål.
Alla delar inte den uppfattningen. Museimannen James Cuno, recenserad i New York Review of Books, försvarar samlandet med att kulturarvet är något kosmopolitiskt som tillhör alla och därför passar bäst hos den som kan förvalta det. Föreställningen om nationell kulturegendom leder däremot till att kulturarvet missbrukas för politiska syften och främjar den värsta formen av nationalism. Enligt Cuno hör samlandet hemma i 1700-talets upplysning, medan föreställningar om kulturegendom föds under 1800-talets nationalism. Han glömmer att de flesta samlingar byggdes upp under 1800-talet, som ett led just i nationsbyggandet.
Även om det är lätt att argumentera mot Cunos analys är själva frågan inte lätt att lösa. Pergamonaltaret fördes till Berlin i imperialismens tid, det hade kanske inte bevarats lika väl i Turkiet där det grävdes ut, men är det ett skäl att inte återlämna det? En lösning på problemet finns i den praxis som på senare tid vuxit fram i museivärlden. Uppgörelser om återlämnanden har berett vägen för olika utbytes- och låneavtal. Museer i Europa kan låna återlämnade föremål från Turkiet som i gengäld får låna delar av en italiensk samling. Ägande är inte allt, i museivärlden kan ett lån ge tillgång till skatter man inte kan köpa för pengar.