Ingrid Elam: "Författarnas återkomst kan vara tecken på att det är läsaren som förändrats."

Det händer att sedan länge döda författare träder ut ur glömskan utan att man riktigt förstår vad det är i tiden som lockat fram dem. Germaine de Staël är en sådan författare. I höstbokkatalogen ser jag att hennes berättelser om ”Tio år av landsflykt” kommer ut på svenska. I New York Review of Books recenseras inte mindre än fyra nya böcker om denna franska författarinna, som gifte sig med en svensk adelsman i slutet av 1700-talet och sedan for Europa runt med sina älskare. Rätt fantastiskt med tanke på att få minns henne och ännu färre läser henne i dag.

En gång var hon ”den första moderna kvinnan” för att citera en av de fyra boktitlarna. Alla som kunde läsa slukade hennes roman ”Corinne” och var hon än uppträdde drog hon stora skaror som ville höra henne tala om Napoleon och vikten av att bekämpa hans makt.

Hennes stjärna dalade mot seklets slut, ungefär då Selma Lagerlöf lät Gösta Berling kasta tre skinnband av ”Corinne” i gapet på de vargar som jagade hans släde genom vinternatten. Men nu alltså renässans! Varför?

Kanske döljer sig svaret i den dödsruna som publicerades i en skotsk tidning 1818. Där nämns hon i samma andetag som Adam Smith och Linné, alla tre sägs ha skapat var sin vetenskap, Madame de Staël var upphovskvinna till ”konsten att analysera nationernas själ”. Och kvinnans, på ett för sin tid häpnadsväckande sätt. När tiden tog för givet att män skulle tänka och kvinnor känna, tänkte de Staël med hjärtat och kände med hjärnan. Mycket otidsenligt även i dag när marknaden för enkla lösningar på själens problem blomstrar: bli sedd så kommer det att gå dig väl.

Längtan efter en mer komplex syn på det mänskliga psyket än pratshowernas ligger nog även bakom en annan renässans: Henry James. På senare tid syns även han över allt och inte bara i biografier. Han är huvudperson i Colm Tóibíns ”The Master” och i Frankrike har Julie Wolkenstein haft stor framgång med en roman, ”L’Excuse”, som bygger på James ”Porträtt av en dam”. Hos James härskar det outtalade.

Hans gestalter offrar sina egna önskningar för det de tror att andra drömmer om. Åren går medan spåren av det förflutnas uteblivna handlingar gör sig påminda som återfall av en livslång sjukdom.

De Staël och James kan vara förebud om ett uppsving för det slags roman som utforskar själens skrymslen utan att nödvändigtvis vilja frälsa den, en roman som vet att det inte går att uttömmande beskriva eller förklara mänskliga beteenden men som ändå försöker. Det skulle också innebära att författarna är mer intresserad av psykologi än av intrig och att de söker sig tillbaka till de modernistiska föregångare – Marcel Proust, Virginia Woolf , William Faulkner – som vidareutvecklade det Henry James tillfört romanen: ett uppdrivet intresse för karaktären. James noterar varje skiftning i ett ansikte, efterföljarna tar sig in bakom pannan till medvetandets brusande ström.

Men Henry James och Madame de Staëls återkomst kan också vara tecken på att det är läsaren som förändras, snarare än romanen. På 1970-talet tog man gärna till sig klassikerna med siktet inställt på deras samhälls- och sedeskildring, inte så mycket deras karaktärsgestaltning. När Colm Toíbín och Julie Wolkenstein i dag återanvänder Henry James är det visserligen en poäng att hans romaner ofta ställer Europa mot Amerika, men det är vad som händer med själen i det mötet som är huvudsaken, inte kulturskillnaderna.

Och skulle vi i dag läsa Germaine de Staëls ”Om Tyskland” är det säkert resenären, inte resans mål, som är mödan värd. Skildringen av Tyskland var ensidig redan när boken gavs ut, men jagberättaren som entusiastiskt upptäcker en tidigare helt okänd värld, friare och öppnare än hemlandet Frankrike, var en sensation. I hennes rörliga psyke finns det ännu vita fläckar att upptäcka.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut