Ingrid Elam om Anna Odell: "Ett berörande konstverk"

Ett intressant misslyckande, skrev Thomas Anderberg i måndags om Anna Odells videoverk ”Okänd kvinna: 2009-349701”. Bo Madestrand använde i sin recension samma ord: elever ”har rätt att misslyckas”. Men vad det är som gör verket till ett misslyckande är inte helt klart, domen är entydig men domskälen höljda i dunkel. Är det frågan om ett estetiskt misslyckande? Går budskapet inte fram? Har mediernas uppmärksamhet rest en mur mellan åskådaren och konstverket? Mina förväntningar var hur som helst inte särskilt höga innan jag besökte Konstfacks elevutställning. Efteråt frågar jag mig om vi har sett samma verk.

Där flera kritiker har uppfattat ett rakt och rått reportage ser jag en sofistikerad videoinstallation, en triptyk där mönstren från äldre tiders altartavlor framträder som en underliggande text: Till vänster en skara gestalter, änglar och lärjungar, i mitten korsfästelsen och till höger återuppståndelsen. Första delen av verket är den längsta, över en timme lång. Den visar samtal med alla dem som avråder från en handling som liknar en offerdöd, kultiverade människor i ombonade rum, böcker på väggarna, lugna röster, färgfilm. Så mittpartiet i grått, en fast kamera iakttar på avstånd en irrande gestalt på en bro, människor som tittar och går förbi och några som stannar och försöker gripa in. Bara trafiken hörs, bortsett från de ljud som läcker in från samtalen i del ett och tre. Slutet är en stillbild, en sjukhussäng med ett uppknäppt spännbälte. Den som låg där har rest sig upp och gått men rösterna är kvar, den okända kvinnan som talar om sitt projekt, den kvinnliga läkaren som säger ”du menar huvudet” och får ett svar som gör henne våldsamt upprörd: ”nej, konst”.

Det är bastuvärme inne i de tre videobåsen, människor trängs, står lyssnande tysta, några gråter stilla, de flesta är kvinnor. Stämningen är laddad på ett respektfullt vis. Att ”konsten skall pröva gränser” har ofta sagts i den debatt som förts med anledning av Anna Odells examensarbete, men vad betyder det? Att den skall springa som en vakthund och nosa längs taggtrådsstängslet mellan fiktion och verklighet, eller mellan det rumsrena och det olagliga? Odells verk ”Okänd kvinna” prövar inga gränser, det gestaltar ett ensamt lidande. Det kanske inte förändrar psykvården, men det är uppenbart att det förmår beröra. Det är ett stilla under att Odell lyckas med det trots alla förebud om misslyckande som byggts upp i media.